Reseblogg för fam Ekelöw

30 januari - 3 februari- Sydney

Så var det då dags att lämna Nya Zealand för att flyga till Australien. Efter 500 mils bilåkning genom landet, jämt fördelat mellan Nord- och Sydön, kan vi inte annat än varmt rekommendera Nya Zealand, även(inte minst) för barnfamiljer. Vi kommer definitivt att återvända.

Flygresan mellan Chirstchurch och Sydney gick bra. På flygplatsen i Sydney satt Nisse Johnsson och väntade på oss. Nisse är kusin till Antes mamma och uppvuxen i Manjärv, men bor i Australien sedan drygt 30 år med sin fru Julie. Ante frågade Nisse om vi inte skulle hyra en bil direkt på flygplatsen, men då svarade Nisse: "No worries. Nu ska vi ta det lite lugnt, förstår du." Och sedan fick familjen verkligen ta det lugnt. Nisse och Julie öppnade upp sitt hem för oss på ett fantastiskt vis och var oerhört generösa och omtänksamma. Vi behövde inte tänka på något annat än att ha det bra och bli ompysslade. Hade det inte varit för att vi bokat flygresor till andra platser i Australien, hade vi nog aldrig kommit därifrån. (Barnen tyckte gott vi kunde boka av de där resorna och stanna hos Nisse och Julie i stället.)

Hemma hos Nisse & Julie

Trots att vi tog det lugnt hela tiden, hann vi med ganska mycket under våra fyra dagar i Sydney. Vi åkte båten från Epping (där Nisse och Julie bor) in till Cirqular Quay, färjehamnen i centrala Sydney, dit emmigranterna kom på fartygen en gång i tiden. Det var ett väldigt trevligt sätt att närma sej Sydney för första gången(andra för Ante), med vacker utsikt över Harbour Bridge och Operahuset. Centrala Sydney är förhållandevis litet och lämpar sej utmärkt att utforska till fots. En lagom och trivsam blandning av trevliga promenader längs vattnet, gamla hus, skyskrapor, gröna parker, shopping och restauranger. Vi åkte också upp i Sydney Tower mitt i stan, med strålande vyer åt alla håll.

     

Nisse & Agnes vid båten 


Sydney skyline från båten


På väg mot operahuset
 

Badliv är en självklarhet i Sydney och vi badade både på Bondi Beach och Manly Beach i centrala Sydney. På lördagen tog Julie och Nisse oss på utflykt till Bilgola Beach med vågor som var livsfarliga i Agnes tycke, men helt underbara enligt resten av familjen. På Bilgola hade de en stor saltvattenspool vid sidan av stranden, utmärkt för dem som inte gillar "surf".

      
Beachliv                    Saltvattenspool        Julie, Elsa & Agnes i poolen

Och vi klappade kängurus...

Vi träffade också Nisses och Julies söner, Antes sysslingar/tremänningar, Nils Peter och David. Barnen lekte med sina fyrmänningar, Nils Peter och Sallys barn Will(3 år) och Emily(1 år).

Efter fyra härliga dagar i Sydney har det blivit dags att fortsätta resan norröver och vi måste ta farväl av Nisse och Julie. Tusen tack till er båda för fantastisk gästfrihet, goda måltider(gott vin!) och mycket trivsamt umgänge.

Mysig middag som avslutas med resetips från Julies dagbok

28-29 januari - Kaikoura

Den 28 januari lämnade vi tillbaka husbilen i Christchurch. Minsann var det lite vemodigt. Den hade trots allt varit vårt hem de senaste tre veckorna.

Det visade sej att mannen som hade husbilsfirman var svenskättling. Mark Bobergs farfars farfars någonting hade emigrerat till Nya Zealand från Stockholm. Han kunde ingen svenska alls, men det gladde honom oerhört att vi hade hyrt husbilen av honom och han skjutsade oss gärna till flygplatsen. Där hyrde vi en vanlig bil och begav oss vidare norrut efter östkusten.

Meningen var egentligen att vi skulle flyga vidare till Australien den 28:e, men vi förlängde Nya Zealandsvistelsen två dagar, för att hinna med att titta på valar uppe i Kaikoura.

I Kaikoura handlar ALLT om valar

I Kaikoura bodde vi på Dusky Lodge, ett hostel av den typ man bodde på när man reste som backpacker i ungdomen. Hela stället sköttes av backpackers som stannat till ett tag. Det fanns tre olika kök, där man kunde laga sin egen mat och flera"lounger" där man kunde hänga i de nersuttna sofforna, läsa gamla tidningar och kvarlämnade böcker och titta på urgamla video-filmer. Stämningen var minst sagt avslappnad och Ante kände sej tjugo år yngre. Barnen stortrivdes. Vi stannade två nätter.

Det stora äventyret i Kaikoura var"whale watching". Vi hade bokat biljetter på en båt, men när vi kom dit visade det sej att det var så grov sjö ute på havet att vår tur ställts in. De kunde boka om oss på en resa senare på dagen, men det fanns inga garantier för att den turen skulle bli av heller. Vad göra? Ante ringde till flygbolaget "Wings over Whales" (clever ey?). Jodå, de kunde köra oss på en tur. Sedan hade vi familjeråd och kom fram till att det var bäst att ta det säkra för det osäkra och ta planet.

22 meter val...

Det var ett litet flygplan, som precis hade plats för familjen Ekelöw och två tyskar. Allting började väldigt bra. Vi åkte ut över havet och det tog inte lång stund innan vi fick syn på en val. Stor upphetsning i planet och alla knäppte kort med sina kameror. Piloten cirklade snällt runt valen, för att alla skulle kunna se så bra som möjligt och det var verkligen fascinerande med den där bjässen som låg och blåste vid vattenytan. Efter en stund började cirklandet att ta ut sin rätt och upphetsning byttes mot illamående. Barnen hade fått åksjuke-tabletter och det var nog tur. Synd bara att inte föräldrarna varit lika förutseende när det gällde sej själva. Vi klarade oss ner på marken igen utan olyckor, men det tog flera timmar efteråt innan illamående försvunnit helt.


En glad familj som fått se val och klarat sig från att spy

22 januari - västkusten i regnet

Gårdagens  resande slutade inte förrän vi kom fram till Punakaiki nationalpark. Där finns rauk-liknande klippor som ser ut som travar av pannkakor. Regnet vräkte ner, så vi tog ingen promenad ut till klipporna utan nöjde oss med att steka pannkakor i husbilen i stället. Det blev en riktig fest med färska hallon till.

Regnet vräkte ner även denna dag, men när det verkade lätta en smula, sprang Agnes och barnen iväg för att ta en titt på klipporna, medan Ante satt i ett café med Internet-förbindelse (lååångsam, men ändå) och uppdaterade våra bloggar. Pannkakorna (klipporna alltså) var ganska häftiga inte minst när vågorna vräkte in genom hål i klipporna och vattnet sprutade högt. Men regnet tog i med förnyad kraft, naturligtvis när vi var som allra längst bort på klipporna, så när vi återvände till Ante och värmen i cafét, var alla helt genomblöta. Vi drack varm choklad och torkade en stund innan resan gick vidare söderöver.

Pankaksstenar i regnet

Det regnade faktiskt precis hela dagen. Vi passerade både Franz Joseph och Fox glaciärerna i ihållande regn, med molnen hängande strax ovanför husbilens tak.

Västkusten i regn och dimma

I Fox vågade vi dock lämna husbilen för en kulinarisk upplevelse. På Sydöns västkust har de nämligen en specialitet - Whitebait . Whitebait är en mycket liten, nästan genomskinlig fisk som man mäter i deciliter, inte i vikt, pga dess "lösaktiga" karaktär. På Café Nevé i Fox beställde vi en Whitebait-omelett som förrätt (Vi vet att flera av er som läser bloggen varit på Nya Zealand. Men hur många av er har ätit Whitebait??).

Whitebaite på tallrik

Whitebaite i omelett

Till huvudrätt åt vi lamracks med "kumara mash". Kumara är en sötpotatis som var basmat för maorierna. Alltsammans smakade helt superbt och det är vi inte direkt bortskämda med. De flesta måltiderna äter vi faktiskt i husbilen, för den Nya Zealändska restaurangmaten har inte gjort oss hungriga på mer, åtminstone inte till det pris den betingar. Det är nog den enda riktiga nackdel vi funnit, ja förutom att alla affärer stänger klockan 17.00 förstås.

23 januari - sol i Wanaka

På morgonen rullade husbilen in i Wanaka, en mycket pittoresk liten stad som ligger vid stranden av Lake Wanaka med höga berg i bakgrunden. Solen sken igen och husbilen parkerade nere vid stranden där vi intog vår frukost. Strandpromenaden lämpade sej bra för både löprundor och härliga promenader och vi njöt av utsikten.

Frukost vid Lake Wanaka (Det är Agnes hand)

Jympalektion vid sjön

Över floden Kawarau ligger den hängbro där man startade den första platsen för kommersiella bungyjump (hur länge maorierna ägnat sej åt det innan dess, är det väl ingen som vet). Här hoppar man bara 43 meter. Eftersom vi kom strax efter 17.00, var stället helt tyst och tillbommat. Men vi gick ut på den gamla bron och tittade ner i floden som forsade under oss och mamma Agnes bestämde att några bungyjump skulle det inte bli, åtminstone inte på den här resan. Det var ingen som protesterade...

Skulle ni vilja hoppa härifrån barn?

Nooooooop!

På kvällen svängde vi in i Arrowtown, en stad som blomstrade under guldruschen, men som nu är en stilla förstad till Queenstown. I stadskärnan finns många av de gamla husen bevarade och man kan vandra runt och lista sej till vad de en gång användes till. Strax utanför centrum (3 minuters gångväg ungefär ;-) finns resterna av de kinesiska bostadskvarteren kvar. De ligger strax ovanför den lilla å som är Arrow river och som en gång var den mest guldrika floden i hela Nya Zealand. "The Chinese settlement" var nu ett litet utomhusmuséum med fina informationsskyltar som berättade om hur det var en gång. Det var väldigt fascinerande både för vuxna och barn att vandra runt där och föreställa sej vilka liv de levde för dryga 100 år sedan.

Kinesiska guldgrävarbostäder i Arrowtown

24 januari - Queenstown

Lika stillsamt som vi uppfattade Wanaka, lika frustande av aktivitet kändes Queenstown.  Helikoptrar trängs med skärmflygare i luften, jetbåtar forsar fram över vattnet och till och med den gamla ångbåten Earnslaw som tuffar fram och tillbaka över Lake Wakatipu i maklig takt känns lätt stressande.  Tidigare har vi blivit varnade för att det skulle vara så mycket turister och så mycket trafik i Nya Zealand, eftersom vi är där precis under högsäsongen. Men vi har inte sett så mycket av det, förrän vi kom till Queenstown...

Queenstown ligger oerhört vackert vid Lake Wakatipu, men höga snötäckta berg omkring. Vi åkte gondolen upp på berget, en hisnande färd på otäck höjd över marken, men med en utsikt man inte vill vara utan. Däruppe var det faktiskt ganska lugnt och stillsamt på utsiktsplattformen. Förmodligen var alla lika förstummade över utsikten som vi (och alla höll krampaktigt i ledstängerna, för höjderna däruppe är som sagt svindlande). Vi såg två stycken som hoppade bungyjump från en plattform strax nedanför oss. 101 meter. Agnes blev helt yr i huvudet och vågade inte släppa ledstången en lång stund efteråt.

Utsikten över Queenstown


Ångbåten Earnslaw på Lake Wakatipu

När hon lugnat sej något fick hon en cykelhjälm på huvudet och placerades i en liten otäck öppen sittlift, för att fraktas ytterligare något 100-tal meter upp på berget. I gondol-biljetten ingick nämligen en tur med "the Luge". The Luge är ungefär som en pulka på hjul som man kan styra och bromsa (!). Sen åker man nerför på en snirklande betongbana (denna var 800 meter lång), något bolstrad med gummi på de värsta ställena. Det var faktiskt riktigt roligt, så några i familjen blev t o m tvungna att åka en gång till.

   
Luge var toppen tyckte barnen. Här kommer killarna i full fart...

Väl nere på marknivå igen tittade vi lite i några av alla boutiqerna i centrum, men viktigast av allt beställde vi biljetterna till morgondagens båttur på Milford Sound.

Dagen slutade i sorg och bedrövelse, när Antes spötopp försvann i Oreti River. Skulle detta betyda slutet för fiskandet på vår resa?

25 januari - Milford Sound

Gårdagens kvällskörning slutade strax utanför Te Anau, det sista "riktiga" samhället innan Milford Sound, den mest besökta av de Nya Zealändska fjordarna. I Te Anau skulle det finnas en sport- och vildmarksaffär som sålde fiskutrustning, som öppnade 9.00 på morgnarna. Kvart i nio rullade vi in i Te Anau och efter att ha köpt en morgonkaffe, sprang Ante i väg till sportaffären, för att vara tillbaka några minuter senare med ett stort leende på läpparna och ett nytt resespö i handen :-)

Färden gick nu mot Milford Sound. Frukosten intogs vid stranden av Eglington River, med utsikt som bådade gott inför kvällen, då det nya resespöt skulle få visa vad det gick för. På vägen åkte vi igenom Homer-tunneln, en 1200 meter lång tunnel rakt genom berget, som de började arbeta på redan 1929, men som inte färdigställdes förrän 1953. Utanför mynningen finns fortfarande resterna av arbetsbostäderna kvar som ett minne av dem som slet där. Vintertid är klimatet mycket krävande här och lavinfaran är stor.

Agnes informerar barnen om djurlivet i "Homer Pass". Kolla in Arvids intesse :-)

Framme i Milford Sound klev vi på båten som skulle ta oss på en tur ut genom fjorden till Tasmanska havet. Vi tog plats på fördäck. Solen gassade och regnjackorna, som Agnes tjatade om att alla måste ta med sej (det regnar i genomsnitt 8-10 meter per år här) kändes väldigt överflödiga. Så fort båten började röra sig ut på fjorden, friskade vinden i och då var det inte fel med en jacka ändå (men kängorna var helt onödiga).

Ante, barnen och vår båt

Det var verkligen en strålande dag och båten gled stilla över vattnet, helt nära bergssidorna, som stupar rakt ner 1500 meter. Vi passerade vattenfall och sälar och ett hisnande vackert landskap. Väl ute på havet satte båten segel, men det var mest för känslan, för motorerna stängdes aldrig av. Kapten Cook seglade förbi utanför Milford Sound två gånger, utan att upptäcka fjorden, för den dols av en bergskam som går ut i havet just vid mynningen.  Men vår skeppare hittade in igen och efter 2½ timme var vi tillbaka i hamn igen. Hela familjen var nöjd med båtturen och ingen hann bli riktigt uttråkad...

Så här såg Kapten Cook Milford Sound från Tasmanska havet

160 meter vattenfall i Milford Sound

Middagen intogs vid Eglington River. Ante ursäktade sej ganska snabbt och klev i väg med sitt nya spö. Sedan fiskades det tills det blev mörkt medan barnen jobbade med skolarbete, vilket inkluderade gymnastiklektion med handstående på schemat. Detta är barnens nya "grej" och de är verkligen ihärdiga.

När Ante kom tillbaka berättade han detaljerat om ett antal monster till browntrouts som han sett, bedömmningsvis mellan 4-5 kilo. Dessa var dock helt ointresserade av de flugor som presenterades. Fyra mindre rainbowtrouts blev istället kvällens resultat. (Nästan alla rivers/creeks i Nya Zealand har kristallklart vatten och flugfiskas genom "sight and stalk", d v s man letar upp fisken och följer efter den och presenterar flugan)

Elington River med bergsmassiv i bakgrunden. Fantastisk att fiska i

26 -27 januari - Curio Bay

Efter en förmiddag präglad av mera skolarbete och handstående fortsatte färden söderut. Ett sista stopp för bunkring i Invercargill (vi lämnar igen husbilen den 28:e så vi måste hinna äta upp allt vi köpt på oss innan dess) och sedan styrde vi kosan mot Porpoise och Curio Bay, längst ner på sydön. Här parkerades husbilen på Curio Bay camping ground, en enklare campingplats där man helt enkelt hittade sej en tom gräsyta, helt inringad av flax (ett bredbladigt storvuxet gräs).

På kvällen gick vi ner till "the Petrified Forest" (en fossilskog från jura-perioden) på västra sidan av campingplatsen, där världens mest ovanliga pingvin häckar. Vi satt i solnedgångens sken och tittade på små Yellowed-eyed-peguins som skuttade runt på stenarna.

Vad kollar killarna på?


Jovisst är Yellowed-eyed-peguins

Under dagen badade barnen på den härliga sandstranden. I vattnet simmar minsann en av de mest ovanliga delfiner - Hectors dolphins - som är bosatta just i denna vik - Porpoise Bay. Delfinerna var ganska nyfikna och simmade så nära som en halvmeter ifrån barnen. Är man inte trött på naturupplevelser kan man alltid lägga sej på stranden och sola bredvid ett sjölejon...

Oskar har hittat en kompis (sjölejon) på stranden


Och i vattnet simmade Hector Delfiner

16 januari - Rotorua

Denna morgon hade vi satt klockan för att komma iväg vid 08.00. Strax efter 10.00 rullade vi in i Rotorua och intog vår frukost på Fat Dog Café, ett ställe som rekommenderades varmt i vår guide-bok. Vi blev inte besvikna.

Rotorua är en stad framförallt känd för sina heta källor, gyttjebad och geysrar. Sulfat-lukten ligger tung över staden och smeknamnet Fartopolis (vi översatte det snabbt till Pruttköping) passar bra. På senare år har Rotorua utvecklats till att bli huvudstaden för extrema uteaktiviteter av typen bungyjump, jetbåtar och zorbing. Det var här man kom på zorbing. Så därför måste det provas!?  http://www.zorb.com/

Mamma Agnes måste erkänna att hon inte alls var tänd på idén från början. Men efter att ha tittat på när det stora genomskinliga bollarna rullade nerför en inte alltför brant slänt och bara sett glada människor komma ut ur dem, gav hon pojkarna sin välsignelse. Efter att ha försäkrat oss om att de förstått alla instruktioner, vinkade Ante, Agnes och Elsa glatt när pojkarna skjutsades upp till toppen i en minivan. Sen tittade vi på när de rullade nerför slänten och glada och lyckliga gled ur sina bollar. De hade gärna åkt en gång till, men det fick räcka med en tur.

                      
Elsa kollar in zorbing         Två glada "zorbare"

Efter detta var det dags för ett besök i stadens mest berömda reservat med heta källor - Te Whakarewarewa. Det visade sig vara ett fantastiskt friluftsmuséum, där man kunde se sprutande geysrar, bubblande lerpölar och heta källor. Man bjöds på majskolvar som kokades i en het källa - mums. Men inte nog med det, muséet hade en fin interaktiv utställning om Maorernas historia. Där fanns en rekonstruktion av en maori-by och man bjöds in i ett "meeting house" för att vara med om en maori-konsert. Konserten var en spännande upplevelse, inte minst mottagningsceremonin, där deras "hövding" välkomnade turistgruppens hövding (chief Jacko, en israel som applåderade när vår vackert klädda värdinna kom och tog emot oss) enligt maori-tradition med diverse sånger, deklamerande och nästryckande.

     
Maoridans               Geysrar

På kvällen körde Ante väg 5 mot Napier och stannade på en parkeringsficka i närheten av Mohaka river mitt emellan Taupo och Napier, för nästa dag skulle det äntligen bli lite fiske av.

17 januari - Äntligen fiske

Dagen började lite trevande med att Ante testade att väta flugorna på några ställen, medan resten av familjen sov klart. Efter att alla fått i sej frukost åkte vi på chans till ytterligare ett ställe som fanns på den fiskekarta Ante fått med fiskekortet. Och vi fann Edens lustgård...

Floden, som inte är större än en svensk å, bredde här ut sej och blev till en liten lättillgänglig badplats. Det strömmade dock på ganska bra, så Elsa fick hålla sej nära strandkanten. På andra sidan floden rann ett vattenfall genom grönskan. Följde man floden något hundratal meter nerströms kom man till blommande ängar. Alltsammans var inringat av gröna branta kullar. Solen sken och fåglarna tutade i varje snår.

Barnen badar

Ante tog spöt och klev i väg medan resten av familjen badade i det klara vattnet. Och så förflöt dagen. På eftermiddagen tog sej hela familjen igenom det strömmande vattnet och gick in i djungeln, för att följa det vatten som rann ner i ån från vattenfallet. Vi hittade dammen vid foten av fallet och pojkarna tog sej ett dopp. Överjordiskt vackert.

Ante fiskar

Tillbaka efter djungeläventyret mötte vi en annan fiskare som Ante hade en lång pratstund med. Han förklarade att det varit värmebölja i flera veckor och ingen nederbörd, därav det låga vattenståndet. Enlgt honom var det i princip lönlöst att fiska men han gav ändock Ante några goda råd samt två flugor (nymfer) som kanske skulle funka.

Vid skymmningen provade Ante lyckan igen. Efter att ha kämpat med två stora regnbågsöringar i vardera 10 minuter och tillika två tafsbrott (3,7 kg tafs) sa Ante att han aldrig varit med om så stridbar fisk någonsin. Nu blir det till att köpa grövre tafs.

Efter middagen nattkörde vi hela vägen ner till Wellington.

18-19 januari Wellington

Efter en lång sovmorgon (nattkörning tog ut sin rätt) körde vi in till Wellington för att känna lite på staden. Vi parkerade bilen nere vid vattnet och promenerade runt.  Vi fick alla ett väldigt positivt intryck av staden. Här bor bara ca 175 000 personer och staden är liten i storlek, men känns ändå som en metropol. Den ligger vackert vid havet och husen klättrar på kullarna runt omkring. Vi tog deras historiska "cable car"(kabinbana/spårvagn), som dock används av de bofasta även idag, upp på en av kullarna. Där åt vi lunch, med utsikt över staden.

  
Wellington cabelcar  Lunch with a view

På kvällen hittade barnen en ny favoritplats, Waitangi Park, som ligger vid vattnet, bredvid museét Te Papa. Nya Zealändarna är verkligen bra på lekplatser och de passar alla åldrar. Här fanns både klätterställningar, rutschbanor och höga gungor samt basketkorgar, klätterväggar och skateboardpark.


Barnen klättrar

Vår andra dag i Wellington var huvudattraktionen muséet Te Papa. I en byggnad som är intressant bara den (inte minst den lilla utställningen i källarplanet som visar hur den är säkrad mot jordbävningar på någon sorts gungande plattor), finns utställningar om allt som hör Nya Zealand till. Både historiskt och i nutid. Natur, konst, historia och kultur. Man skulle kunna gå runt där i flera dagar och ändå inte ha tryckt på alla knappar, sett alla montrar och filmvisningar eller läst alla informationsskyltar. Efter tre timmar var vi tvungna att lämna stället, alldeles vingliga av upplevelser och information.

20 januari - mot sydön

Antes 42-årsdag började med att vi tog färjan som går mellan Nord- och Sydön mot Picton. Det var en härlig resa i strålande solsken. Sista timmen glider man in mot Picton genom en fjord kallad Queen Elisabeth Sound. Havet glittrade i turkos i alla vikar och vi åt glass uppe på soldäck. Tyvärr går det inte att göra dessa vyer rättvisa med bilder.

Efter en god lunch på gröna musslor och "todays fish" i Picton, begav vi oss av mot Pelorus Bridge vid Pelorus River - födelsedagsbarnet skulle få väta flugorna igen och hade fått tips om just denna flod. Resan började med att vi åkte Queen Charlotte Drive mellan Picton och Havelock. Detta skulle vara en "truly scenic" sträcka på 30 km. En sträcka som tog 3 timmar med en timmes paus för bad. Men det var väldigt vackert.

  
Var finns det bra fiskevatten?

Pelorus bridge kanske?

Väl framme vid Pelorus river skumpade vi ut på några smala vägar för att leta efter fiskemöjliga sträckor. Det visade sig dock att Pelarus var alldeles för uttorkad för tillfället, så det blev inget fiske.

Vi sov över natt på den lilla campingen vid bron. Det hade varit ett reservat ända sedan 1912 och skogen runt floden klassades som urskog. Där fanns flera kortare vandringsleder runt omkring i djungeln. Vi valde att gå en superkort vända på en halvtimme. Cikadorna gnisslade öronbedövande och grönskan på sidan av stigen såg helt ogenomtränglig ut.  Tillbaka i husbilen grillade vi kött och drack en prisbelönt Pinot Noir, producerad i närområdet. En god födelsedagsmiddag. (Tack för alla gratulationer från er där hemma!!)

21 januari

Bilen tuffar nu västerut. Vi slingrar oss längs med SH6:an genom ett böljande landskap med höga berg och floder som glittrar längst ner i dalgångarna. Strax utanför Nelson blir vi tvungna att stanna till vid Höglund Art Glass. Visade sej vara en glashytta à la Kosta Boda som drivs av ett svenskt par sedan 25 år tillbaka. Typiskt svenskt konstglas i en vacker och stilfull butik. T o m damerna som jobbade i butiken såg svenska ut, men det var de inte.

Nya Zealands längsta hängbro

Ett litet stopp vid Buller Gorge och Nya Zealands längsta hängbro (110 meter), som hänger över Buller River.  Den gick vi naturligtvis över och sedan gick vi en liten vandringsled (ca ½ timme) som både tog oss förbi gamla guldgrävarbostäder och arbetsplatser, genom en liten bit regnskog och förbi epicentrum för den stora jordbävning som drabbade området 1929 och som lyfte jordytan 4,5 meter på vissa ställen. Inte dåligt på en halvtimmes promenad.

12  januari - Cape Reinga

Vi lämnade Russel under gårdagskvällen och begav oss norrut. Barnen sov och vi körde på ända till Waitiki Landing, den sista utposten på nordöns norra spets, innan Cape Reinga. Waitiki Landing - sinnebilden för begreppet håla. Där finns en bensinmack, en liten mataffär och en campingplats med enklare övernattningsmöjligheter som också har en liten restaurang. Vi åt vår frukost där och till tonerna av Black eyed Peas serverades vi en väldig mängd korvar och omeletter i en lokal som tagen från en film från the Outbacks i Australien.

Waitiki Landing

Sen skumpade vi de sista två milen på skruttig grusväg upp till Cape Reinga. Längst ut på udden står ett fyrhus och där möts Stilla havet och Tasmanska havet. Vågorna kan bli upp till 10 meter höga vid storm. Vi såg inga 10-meters vågor, men att de krockade med väldig kraft, det var tydligt. Vi satt där länge och kände oss små.

    
Cape Reinga

Vi vände söderut och efter ett par mil svängde vi ut mot Ninety Mile Beach, som sträcker sej utefter hela nordspetsens västra sida. Stranden är 90 kilometer om man ska vara korrekt. Barnen var badsugna, men badlusten stillades när de fick syn på en massa maneter på stranden och när de sedan nästan snubblade över en död haj (nästan 1,5 m lång) blev det spiken i kistan - inget bad. Vi åt vår lunch på stranden och fortsatte färden. Längre söderut efter beachen gjorde vi ett nytt försök och där fann vi varken maneter eller hajar så det blev bad till slut. Vi kunde konstatera att Tasmanska havet är mycket saltare än Stilla havet.

Efter middag i solnedgången fick barnen gå och lägga sej och sedan började nattkörningen mot Bay of Plenty. Ante och Agnes turades om att köra genom natten och Ante gav sej inte på sista sträckan, förrän vi var framme i Tauranga vid Bay of Plenty. Då hade vi kört 65 mil på vägar som långa sträckor slingrar sej genom bergspass och där hastigheten ibland inte är mer än 30 km/h. Vägnätet här i Nya Zealand motsvarar inte riktigt det svenska, trots att vi åkte på deras två största vägar SH1 och SH2. Att sedan husbilen är 6,5 meter lång och väger 3 ton, gör väl inte saken bättre... 


Annan husbil med problem :-)

13 januari - 14 januari - Bay of Plenty

Bay of Plenty fick sitt namn av kapten Cook och han hade rätt, här finns verkligen mycket för den som gillar bad och sol.  För första gången checkade vi in på en campingplats - Top 10 Holiday Park i Papamoa Beach - för att få tillgång till el, tvättmaskiner och riktiga duschar. Vår plats låg precis vid den långa härliga stranden.  Stränderna här motsvarar de bästa stränderna i Thailand, det är bara mycket mindre folk.

           
Strandliv med surfing och grävande. Kommer vi till Sverige om vi gräver mer ???

Barnen fick "body boards", brädor som man kan ligga på och "surfa" på vågorna. Dagen ägnades åt sol och bad och skolarbete. På kvällen var det härligt att ta en riktig dusch och torka sej med nytvättade handdukar.

Morgonen efter checkade vi ut från campingen och åkte vidare österut längs Bay of Plenty för att stanna vid nästa strand och ägna dagen åt sol och bad och skolarbete.

På kvällen åkte vi till Te Kaha point som ligger en bit upp på den östra udden och ställde oss att sova där.

15 januari - Bay of Plenty

Vi vaknade i Te Kaha, där vi sovit på en liten grusplan ovanför havet. Idén med att åka till Te Kaha var att vi skulle åka vägen tillbaka och titta på utsikten. Vägen slingrade sej högt upp utefter bergssidorna och havet glittrade turkosblått på höger sida. I havet såg man Whakaare,  en ö med en aktiv vulkan som ligger ca 50 km ut.

När vi kom till Hawai Beach (!?) stannade vi och åt frukost. Stranden var helt oexploaterad och kändes lite vild, med stora vågor och mycket drivved. Vi fortsatte västerut till Ohope, där stranden var långgrund och barnvänlig. Dessutom låg det en basketplan precis vid stranden. Här stannade vi hela dagen och sov kvar på kvällen.

  
Hawai Beach


Basketmatch på Ohope beach

New Zealand 9-11 januari

Vi landade i Auckland vid 7-tiden på morgonen. Den 8 januari har helt försvunnit i tidsomställningen - spännande.

Dagen började med att hämta ut husbilen som vi bokat i god tid. Den motsvarade väl inte riktigt våra förväntningar, men efter en nogrann genomgång av alla funktioner (vi är inga vana husbilscampare, så det var mycket information) och ilastning av bagaget gav vi oss i alla fall i väg.

Den fantastiska husbilssemestern på Nya Zealand kändes plötsligt inte så fantasisk. Husbilen var liten och väldigt sliten. Den skramlade överallt, luktade gammal kattspya och ur fläkten sprutade bara varmluft. Med hjälp av en karta som bara visade vissa gator skulle vi försöka hitta till det köpcentrum som damen i hyrbilsaffären hade tipsat om, för att bunkra mat. En viktig gata som vi skulle svänga in på hade hon ritat ut på kartan med kulspetspenna. Vad den hette, eller vad gatorna innan eller efter hette, hade vi ingen aning om. Och ur fläkten fortsatte varmluften att spruta...  Vi insåg att så här kunde det inte fortsätta, så när vi irrat runt en stund beslöt vi för att försöka irra tillbaka samma väg till husbilsuthyraren, för att åtminstone få fläkten fixad. En timme i den där husbilen var definitivt mer än vad vi klarade av och tanken på nitton ytterligare dagar...

Vi hittade tillbaka och svettiga ramlade vi ut för att mötas av idel förståelse och flotta erbjudanden. Utan att veta riktigt hur det gick till, fick vi en mycket större och toppenutrustad, toppenfräsch husbil (från kattspya till flat screen), utan att behöva betala mellanskillnaden. Vi gav oss snabbt i väg därifrån innan de ångrade sej.

Vår nya husbil. (Killarna är alldeles svettiga efter en basketmatch på en parkeringen)


Vi har nu varit på resande fot i två dagar och rört oss norrut efter nordöns östra kust. På vägen har vi stannat vid Goat Island Marine Reserve
http://www.seafriends.org.nz/issues/res/gi/index.htm
Där kunde man gå på eroderade klippformationer vid strandkanten och titta ner på vackra vattenväxter och stora fiskar som simmande runt. Många snorklade förstås, men vi nöjde oss med att bada i vågorna.

Goat Island Marine Reserve

Vägarna slingrar sig upp och ner genom ett ofattbart vackert och varierat landskap. Här finns allt, djungel, beacher, ängar, tallskog, gröna kullar och klippor som stupar brant ner i havet allt om vartannat. Det är nästan omöjligt att hålla ögonen på vägen.

På vägen upp mot Russel stannade vi och badade på Waipu Beach vid Bream Bay. En flera kilometer lång, nästan folktom strand med härliga vågor - och den nämnde de inte ens i guide-boken.

Waipu beach hade vi nästan för oss själva


Arvid & Elsa på väg ut på Piren i Russel

Just nu sitter vi på ett mysigt café i Russel vid Bay of Islands, den första internet-uppkopplingen vi lyckats hitta norr om Auckland. Närmast fortsätter vi norrut mot nordöns nordligaste spets - Cape Reinga. Enligt Maori-legenden är det där som de dödas själar lämnar jorden...    

5 januari

Det kanske var gårdagens höga tempo, som tog ut sin rätt, men idag fick Arvid tillbaka sin förkylning och låg till sängs hela dagen. Vädret var verkligen inte på topp heller, så vi höll mycket lågt tempo under förmiddagen. Framåt två tog vi bilen till Rubys diner i Laguna beach och stärkte oss med riktiga milkshakes till lunchen.

På eftermiddagen åkte Agnes, Oskar och Elsa till Coto de Caza och hälsade på familjen Karlsson. Hans och Agnes arbetade tillsammans -96/-97 och familjen har bott i Kalifornien sedan dess. Agnes, Hans och Agneta pratade gamla minnen och Oskar och Elsa lekte med deras döttrar Desiré och Christina och deras tre hundar. Barnen kommunicerade så gott det gick på blandad engelska och svenska. Det gick nog bra, för de verkade ha väldigt trevligt tillsammans.

Elsa & Oskar + Hans med döttrar

På kvällen hämtade vi hem mat från vår favorit-mexikan. Mmmm! En helt annan division än den trötta texmex man kan få sej hemma i Stockholm. Det märks att man befinner sig nära gränsen mot Mexico.

4 januari

Idag var det tidig revelj och frukost i bilen upp mot Universal Studios http://www.universalstudioshollywood.com/vi_interactivemap.html  De hade hotat med regn, så det gällde att vara ute i god tid.

Vi kom fram strax efter att de öppnat, fick våra biljetter runt halsen och hoppade på spårvagnen som tar en på en "Studio Tour" runt området. Både informativt och spännande. Vi hann vara med om både en jordbävning, hajattack, anfall av King Kong och en flodvåg. När vi klev av spårvagnen hade det börjat regna... Sedan regnade det mer eller jättemycket under hela resten av dagen. Det blev absolut inget strosande runt i parken, utan vi rusade mellan de olika attraktionerna och showerna, för att inte bli helt genomblöta. Som tur är håller parkens underhållning mycket hög klass. Och med de lyxiga "Front-of-the-Line"-biljetterna, som vi använde julklappspengarna till, fick vi gå före alla köer. Så vi hade en fantastisk dag i alla fall.

          
Universal Sudios     Oskar och Hajen       Inför Shrek 3D          De är inte vårt plan ;-)

Men dagen var inte slut med det. Vid femsnåret, när alla åkt sej mätta och vi sett alla shower minst en gång, styrde bilen lååångsamt mot Staples Center http://www.staplescenter.com/ och basketmatchen mellan Los Angeles Lakers och Philadelphia 76:ers. Vid det här laget hade det störtregnat i sex timmar, så alla motorvägar var både vatten- och bilfyllda. Vi hade gott om tid, och det var tur, för köerna sniglade sej fram.

Väl på plats, hisnande höögt upp i sektion 316, platserna 15 till 19, fick vi vara med om en av våra livs upplevelser. Det var verkligen underhållning på högsta nivå. Så spännande och engagerande att hela familjen hade en riktig högtidsstund. Måste upplevas på plats!! Och Lakers vann stort!

                                        
Nationalsången inför matchen                         Matchen är igång....


Kobe Bryant var bäst!

3 januari 2008

Första morgonen i Dana Point då hela familjen var samlad till frukost. En god natts sömn och alla verkar vara på bättringsvägen. Det firades med ett par timmars skolaarbete på förmiddagen. Vid tvåtiden rullade bilen mot San Clemente igen. Ante skulle ha affärsmöte för Brand Insights räkning med 3gLogix ett amerikanskt företag som hjälper svenska bolag att etablera sej i USA.

Agnes och barnen åt lunch på piren i San Clemente och lekte sedan på stranden i eftermiddagssolens sken.

På kvällen åt vi en god middag och hade en mysig stund hemma hos Leif och Anita i deras fantastiska lägenhet vid stranden i San Clemente.


Middag hos Leif & Anita

Imorgon bär det av till Universal Studios och på kvällen ska vi se NBA basket då Los Angeles Lakers möter Philadelphia 76:ers i Staples Centre :-)

2 januari 2008

Arvid är fortfarande riktigt dålig och vill helst bara ligga i sängen. Agnes tog med sej Oskar och Elsa till Crystal Cove http://www.crystalcovestatepark.com/beaches.htm en vacker naturstrand i Newport Beach och lite av en favoritstrand när vi var här -97. Här kan man titta på små krabbor och räkor i de "tide pools" som bildas i stenformationerna på stranden när tidvattnet går ut. På höjderna ovanför stranden såg vi chip munks (jordekorrar?) och kolibris. Så här vintertid är det nästan inga människor alls på stranden och vi hade en härlig stund.
 

Väl tillbaka hos Ante och Arvid visade det sej att Oskar hade ganska ordentligt med feber - igen. Suck! Lite preparering med Alvedon för både honom och Arvid och sedan gav vi oss iväg ner till hamnen i Dana Point, för att äta lunch på Wind & Sea http://www.windandsearestaurants.com/ en av våra favoriter från tidigare besök.  Vi åt en god lunch och trivdes i solskenet, tills barnen tröttnade på våra berättelser om hur det var förr...

       
Arvid ovanför hamnen   Elsa i Wind & Sea

Efter lunch skjutsades Arvid hem till sängen och Ante stannade där och "vaktade" honom, medan Agnes, Oskar och Elsa åkte och hälsade på Leif och Anita Bohman i San Clemente. Leif var Agnes chef när hon arbetade i USA 1996-1997. Vi fikade och pratade mera minnen medan barnen lekte med deras goa hund Skippy.

På kvällen släpade vi iväg med Arvid igen (stackarn). Denna gång bar det av till Fashion Island i Newport Beach, dit vi brukade åka och shoppa förr. Barnen fick köpa sej varsitt klädesplagg i Quicksilver-butiken och efter middag i Foodcourten bar det av hem och direkt i säng.

Go Natt!

Nyårsdagen 2008

Vi vaknar till solsken efter en hostig och febrig natt. Just nu är det Arvid som är sämst däran. Han är sängliggande. Ante, Oskar och Elsa var iväg på en liten utflykt till stranden i Dana Point och konstaterade att mycket är sej likt sen -97 (då vi bodde och arbetade här), medan annat är förändrat. Framförallt har det byggts en massa hus, på ställen där det tidigare bara var gröna kullar.

Elsa & Oskar på stranden
 

Oskar framför sina favoriter (Starwars vad annars?) utanför Graumanns Chinese Theatre

Ganska trötta och klena åkte vi hem och lagade spagetti och köttfärssås i lägenheten. Kändes hemtamt och bra.

Nu har det passerat två dagar sedan vi skrev sist. På morgonen den 30:de vaknade vi i ett soligt och helt molnfritt San Francisco. Vi beslutade oss för att ta omvägen över Lombard street, Golden Gate Bridge, Richmond Bridge och Oakland ner till PCH, för att få en bild av the Bay area i solsken. Ante har vid sina tidigare besök alltid talat om vilken fantastisk stad han tycker SF är. Nu är vi fem som tycker detsamma och vi kommer med all säkerhet att återvända dit...

      
Golden Gate             Utsikt mot SF        

Trafiken på PCH flöt på fint och efter ca tre timmar nådde vi ner till Big Sur. Big Sur är en kuststräcka mellan San Fransisco och Los Angeles med vild och vacker natur. Branta berghällar som sluttar skarpt ner i vattnet. Vågor som bryter mot klippformationer i vattnet. Små otillgängliga sandstränder. Och vägen ringlar längs med kanten hela tiden. Ögonbedövande.

      
Vyer från Big Sur längs med PCH

När solen gått ner i havet åt vi middag på Ragged Point. Alla var lite trötta och snoriga så därefter åkte vi bara ytterligare en halvtimme till San Simeon, där vi tog in på San Simeon Lodge. Två dubbelrum med havsutsikt (visade det sej när vi vaknade på morgonen). Vi sov en lång och välbehövlig natt.

Nyårsafton vaknade vi återigen till strålande solsken. Efter frukost åkte vi knappa 10 miles norrut igen, för att titta på sjöelefanterna. Vilken turistattraktion!! På en strand precis intill vägen började sjöelefanterna att "lägga till" med sina ungar för ca 15 år sedan. Numera har man satt upp ordentliga stängsel och gångbroar, som skyddar både människor och djur. Där stod vi nästan en timme och tittade fascinerat på de väldiga djuren som låg och slöade på stranden. Det visade sej när vi pratade med en "guide" där att vi var där precis rätt tid på året, dvs när ungarna föds. Det är bara då som hannar, honor och ungar vistas tillsammans. De äldsta ungarna var födda bara två veckor tidigare och de minsta såg så små och ynkliga ut att man kunde tro att de var födda under natten. Våra ungar ville aldrig gå därifrån. Men vi måste vidare söderut på vår resa.

      
Sjöelefanterna var barnens höjdpunkt under vår bilfärd till LA

När klockan började närma sej 15:00 (dvs tolvslaget hemma i Sverige), svängde vi in i Santa Barbara och satte oss på en restaurang på piren för att äta en sen nyårslunch. Vi ringde hem till de näraste och käraste (= våra mammor) och skålade för det nya svenska året vid 3-slaget. Vi hade sedan en härlig stund på stranden i eftermiddagssolens sken.

   
"Gott nytt år samtal" till Sverige

På väg mot LA

Resan fortsatte sedan söderut, genom Los Angeles och vi stannade inte förrän vi var framme i Dana Point, Orange County och den lägenhet vi bokat där. Väl framme hade samtliga barn feber och föräldrarna var också ganska medtagna, så allt övrigt nyårsfirande ställdes in. Tanken var annars att vi skulle vaka in det nya året tillsammans med Agnes tidigare kollegor som bor kvar i Orange County, men vi får försöka träffa dem senare i veckan.

Vi önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

San Francisco - Fog City

Regn och dimma och Elsa med rejäl feber. Efter en sen frukost fick Agnes ta sej en promenad på egen hand, medan Ante stannade med den förkylda Elsa och pojkarna på hotellrummet. Skönt promenadväder, 4-5 grader och molnen i marknivå. Promenaden gick via Union Square, vänster på Market Street, vänster igen på Kearny och fortsatte sedan backarna upp och ner till Telegraph Hill och Coit Tower http://www.inetours.com/Pages/SFNbrhds/Coit_Tower.html Utsikten var precis zip-zero där uppe, som i resten av stan denna dag. Men en klar dag måste den vara fantastisk, för då ser man hela stan därifrån. Ett bra ställe att inleda sitt San Francisco-besök på.

Transameica Pyramid, San Franciscos högsta byggnad skymtar dimman

Vi lyckades samla ihop styrkorna till lunch på en diner i närheten av hotellet. Därefter gick vi till Avis och hämtade ut den bil vi hade bokat för resan till Los Angeles, en dag tidigare än tänkt. Eftersom både vädret och Elsa var så risiga, gick det ändå inte att gå runt och turista, så varför inte ta sej runt lite i bil. Vi åkte genast över Golden Gate-bron, men det gick knappt att ana att det var vatten nedanför. Av Alcatraz syntes inte ett spår. Därefter tog vi en kaffe i Sausalito, en pittoresk villastad på andra sidan bron. Vi körde sedan en liten rundtur i dimman runt San Francisco Bay och kom tillbaka till stan via Oakland Bridge (en ganska imponerande bro det också, men inte tillnärmelsevis lika känd). Ett stopp på närmaste matvarubutik avslutade turen och nu har vi ätit en god middag på vårt hotellrum.

Barnen ligger i sina sängar och Ante och Agnes ska sätta sig i soffan och sippa lite på en god Zinfandel från Sonoma Valley. I morgon fortsätter resan söderut.

Ha det!

San Francisco
Efter en ordentlig sovmorgon, åt vi bagels och söta flingor i det lilla frukostrummet på hotellet. Alla känner sej lite småförkylda och sega, så vi hängde på hotellrummet under förmiddagen. Jobbade lite med skolarbete och skrev på datorn.

Skolarbete på hotellrummet

Framåt lunchtid gick vi ut för att äta på Antes favorit-kines alla kategorier utanför Kina. U-Lee Restaurant i hörnet av Hyde och Jackson. Ett så kallat "hål-i-väggen". Fantastiskt spartanskt inrett. Fantastiskt god mat. Enorma och supergoda dumplings med dipsås man fick röra ihop själv av risvinäger och mycket chilipasta. Massor av cashew-nötter till kycklingen och biffen till broccolin var så mör att  man inte förstod hur de hade gjort.  En riktig högtidsstund. Och en god anledning att återvända till San Francisco igen och igen...

U-Lee

Proppmätta gick vi sedan via Lombard Street http://en.wikipedia.org/wiki/Lombard_Street_(San_Francisco) till Pier 42 där vi tog en båttur på San Francisco Bay. Vädret var tyvärr grått och disigt men när vi passerade Golden Gate bron lyckades solen sånär visa sig. Det mest fascinerade med båtturen var, enligt Arvid & Oskar utan tvekan fängelset Alcatraz (Senare på kvällen satt de och surfade efter kända fångar som suttit där).

  
Goldengate             Alcatraz

Efter båtturen bar det av med spårvagn till Ferry Building i Embarcadero. Väl framme värmde vi oss med kaffe och varm choklad. Framåt kvällen började Elsa klaga på att hon kände sig frusen och trött. Just nu ligger hon i sängen med 39 graders feber men är vid gott mod.

  
Embarcadero    Ferry Building

Vi får hoppas att inte hela familjen är sängliggandes imorgon...

God Natt!

Mot San Francisco
Redan klockan 05.30 ringde väckarklockan denna morgon. 09.00 gick planet till San Francisco. Resan gick bra, men vid bagage-bandet utbröt ett mindre kaos, eftersom ca hälften av bagaget inte kom med planet utan blev kvar på JFK. Självklart tillhörde våra ryggsäckar denna hälft. Noggrannt fick vi beskriva dem en i taget, med modell, färg, och exempel på innehåll. De  lovade att vårt bagage skulle levereras till hotellet senare samma dag...

Ingen idé att låta sig nedslås så vi tog en taxi till vårt hotell - Grosvenor Suites http://www.grosvenorsuites.com/ på 899 Pine Street, Nob Hill. Utmärkt läge, ett stenkast från allting i centrala San Francisco. Utmärkt lägenhet om ca 70 m2, bestående av ett stort sovrum med två dubbelsängar och ett trevligt vardagsrum med liten köksdel och fönster i två vädersträck, med härlig utsikt. Allt till ungefär hälften av priset vi betalade för hotellrummet i New York... Detta ställe kan verkligen rekommenderas till alla San Francisco-resenärer.

Efter att ha låst in datorn "in the safe", gav vi oss ut på stan. Vi vandrade ner till Union Square och in på Lori's diner http://www.lorisdiner.com/, en "äkta" hamburgerrestaurang, där vi äntligen åt en god hamburgare och drack vår första riktiga milkshake. Därefter vandrade vi genom San Franciscos Chinatown, fortsatte ner till Fishermans Warf http://www.fishermanswharf.org/, där vi tittade på sjölejonen och resten av turistspektaklet. Vid det här laget hade solen gått ner, så allting såg ganska hemtrevligt och mysigt ut. På väg tillbaka till hotellet stannade vi till nedanför Ghirardelli Square, ändstation för spårvagnarna, och tittade på när spårvagnschaufförerna vände de gamla vagnarna manuellt på en rund plattform. En ganska härlig syn, med Golden Gate-bron i bakgrunden. Kön till spårvagnarna var dock alldeles för lång, så vi gick till fots alla backar upp och ner tillbaka till hotellet igen.

     
SF & Fishermans Warf by night

Vi var inte tillbaka förrän efter 20.00, men inga ryggsäckar syntes till. Lite oroliga blev vi nog, men vi pratade med flygbolaget som visste att de hade landat i San Francisco och skulle komma till vårt hotell när som helst - de kanske redan var där... Strax före midnatt ringde de från lobbyn och meddelade att det gick bra att hämta ryggsäckarna där.

What a relief!!

Annandagen - Empire State Building

Denna fantastiska byggnad ligger bara några minuters promenad från vårt hotell. Där ringlade sej köerna långa utanför byggnaden. Väl inne fortsatte köerna uppför trappor, till biljettkassan, vidare förbi en fotografering, till hissarna och uppe på 86:e våningen köade man runt hela utsiktsplattformen. Vi hade lyxat på och köpt extra biljetter för att komma upp till 102:a våningen. Det var värt de extra 15$ per person. Där uppe var det nästan inga andra, så vi kunde i lugn och ro ta in den strålande utsikten.

   
ESB                        Utsikt från våning 102

Hela äventyret tog nog tre timmar. Lätt utmattade ramlade vi in på Wendys tvärs över gatan och styrkte oss med hamburgare. Med ny kraft vandrade vi till världens största varuhus(??) Macys på Herald Square. Det var inte bara vi som var där... Resten av dagen vigdes åt shopping på NBA-butiken bl a.


Macys

I morgon bitti flyger vi vidare till San Francisco!

Juldagen

Strålande vackert väder och ett ganska stillsamt New York. Det märks verkligen att det är juldagen, för det mesta är stängt och det är nästan ingen trafik alls. Vi tog tunnelbanan uppåt mot Toms Diner (Seinfelds hak). Den var naturligtvis också stängd, men vi vandrade en av tvärgatorna mot Central Park. Precis i övre västra hörnet av parken hittade vi en liten deli som faktiskt var öppen. Där var det väldigt "busy", troligen för att det var den enda öppna delin inom någon miles omkrets.

Vi vandrade genom parken och kände igen oss från alla New York-baserade filmer. Till slut hamnade vi naturligtvis vid skridskobanan. Det tog inte lång stund innan hela familjen stod på isen iförda vansinnigt klädsamma blå prinsess-skridskor. Vi skrinnade runt banan medan julmusiken skrålade ur högtalarna och solen sken. "What a perfect way to spend a beautiful Christmas Day."

Julafton

Idag valde vi att hoppa på en buss som slingrade sig söderut på Manhattan. Efter att ha passerat genom ChinaTown och under Manhattan Bridge, stannade den vid ändhållplatsen vid City Town Hall. Vi vandrade ner genom Financial District. Kände pulsen vid Wall Street (julstress?). Stannade till vid Ground Zero och begrundade hur det måste ha känts för de morgontrötta New York-bor som råkade lyfta blicken den 11 september för att få se en jumbojet flyga in i WTC.


Ground Zero

Slutligen kom vi ner till Battery Park på Manhattans sydspets, varifrån båtarna till "the Lady" (=Statue of Liberty =Frihetsgudinnan) går. Där rådde stor förvirring, eftersom den sista ordinarie sightseeing-båten redan gått för en halvtimme sedan och en massa människor hade förköpsbiljetter som inte gick att använda till något. Vi lämnade folkhopen bakom oss och tog den vanliga färjan över till Staten Island. Den kostade 0:-, gled långsamt förbi Frihetsgudinnan och gav utmärkta fotograferingsmöjligheter. Väl framme på Staten Island tog vi samma båt tillbaka igen och fick en fantastisk vy över New York Sky Line i eftermiddagsljus.

                  
Frihetsgudinnan              NY Skyline                   Manhattans sydspets

På kvällen vandrade vi hela vägen uppför 5:e avenyn (konstaterade att Empire State Building var stängt fram till annandagen) och tittade på all spektakulär julskyltning. Det kändes som om hela New York var ute i samma ärende, för det var tjockt med folk trots att klockan var nio på kvällen. Dagen avslutades på Famous Famiglia.
Pizzeria på Broadway.


Julträngsel vid Rockefeller Centre


Ha en riktigt god fortsättning!

Julafton! New York!!

Vi kom faktiskt i väg på vår resa, efter en maratonvecka med ett sanslöst packande och städande. Inga större missöden på vägen till New York. Visserligen hotade de med att vi skulle sitta och vänta i planet på Arlanda i 2h 45min pga dimma på Heathrow, men det blev bara en dryg timmas väntan. Väl framme på Heathrow hade vi lagom med tid att äta lunch, växla till oss lite dollar och stå ganska länge och vänta i kön för att boarda planet till Chicago...
Vi insåg misstaget i tid och efter en snabb omgruppering kom vi med vår flight. Flygresan gick bra. Vi kom igenom Immigrations, trots milslånga köer och strejkande datasystem och fick vårt bagage. Taxichauffören hade aldrig hört talas om Gershwin Hotel, men han tog oss till rätt adess ändå. http://www.gershwinhotel.com/english/site1.html Här bor vi i två rymliga rum, mitt på Manhattan, ett stenkast från 5:e avenyn och fem tvärgator från Empire State Building.

Första morgonen i New York inleddes självklart på Delin runt hörnet. Där intogs pannkakor och bagels. Styrkta av frukost begav vi oss ut för att få en första titt på ett ganska regnigt New York. Vi hann med att strosa längs Broadway, titta på isbanan och julgranen vid Rockefeller center, hälsa på T-Rex på Toys'r us vid Times Square, dricka riktig Cappucino i Little Italy och känna lukten av Kina i China Town.


Frukost på "vår" Deli


Julkulor a´la USA


Julkrubba med polkagrisstavar i Little Italy


Drygt 1 miljon $ i penny harvest

Idag skiner solen och nu ska vi till Frihetsgudinna.

Till er alla från oss alla - en riktigt GOD JUL!