Reseblogg för fam Ekelöw

5 - 17 maj - China Beach Danang

Efter två dagar i Hanoi fortsatte färden söderut mot Danang och Sandy Beach Resort på China Beach. Danang ligger ganska mitt på Vietnams östkust, strax söder om DMZ - Demilitarized Zone där gränsen gick mellan Nord- och Sydvietnam och där det ironiskt nog utkämpades allra flest strider under Vietnamkriget. Om någon har sett Apocalypse Now, så är China Beach den strand där den stackars soldaten tvingas surfa, medan Robert Duval ger order om att de ska bomba lite napalm på kullarna runtomkring, så att han ska få surfa ifred. China Beach är en 30 km lång, vit sandstrand, med fantastiska vågor. Stranden är ren och fin och fortfarande väldigt lite bebyggd(men det är massor med byggprojekt på gång). Vi bodde i en bungalow vid stranden och både somnade och vaknade till havets brus - en härlig känsla.


Utsikt från verandan på vår bungalow

Oskar kontemplerar på stranden med vietnamesisk fiskebåt i förgrunden


Barnen vi poolen


Pojkarna vid typisk fiskebåt modell större

Runtomkring Danang finns hela tre platser på världsarvslistan inom räckhåll för en dagsutflykt, My Son med gamla hinduiska Champa-tempel à la Angkor Vat, den gamla staden Hué som var huvudstad när Vietnam var kejsardöme och den gamla handelsstaden Hoi An med mycket gammal bebyggelse bevarad. Vi  tänkte oss nog vara ganska kulturella under våra dagar på China Beach, förutom att vi skulle hinna med hel del strandliv förstås. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sej... Hela familjen hade haft lite småretlig hosta och snuva ända sedan Xian och på Sandy Beach tog det i rejält med feber, jättehosta och öroninflammation, lite lagom jämt fördelat över familjemedlemmar och dagar. Facit blev en antibiotikakur för tre av oss som fortfarande pågår.

       
Hoi An är en väldigt pittoresk stad både dag...

... och nattetid

Men vi gjorde så gott vi kunde och njöt av solen, stranden och havet när orken tillät. En dag cyklade vi till Marble Mountains, som ligger alldeles i närheten av Sandy Beach och vandrade runt och tittade på imponerande marmorstatyer av Buddha, uthuggna direkt i berget. Vi tog oss också till Hoi An ett par gånger och hela familjen sydde upp dufflar där hos en av alla de duktiga skräddarna. Maten på vår resort var också mycket god, så förutom att vi alla varit ganska ynkliga under vistelsen här, har vi inte direkt lidit nöd.

     
De olika marmorstatyerna och marmortemplen som var uthuggna i Marble Mountains var imponerande


Marble mountains bar också spår av nyare historiska händelser i form av kulhål från Vietnamkriget

Vi har gjort en del omplanering av resan under vägen och ett resmål som vi skjutit framför oss är Tokyo. I den halvdåliga kondition som hela familjen befinner sej i, inser vi att vi inte orkar med en ny storstad, så vi skjuter Tokyo på framtiden. Efter 15 dagar i Vietnam, beger vi oss nu i stället mot Hong Kong, där vi spenderar ett antal dagar innan vi flyger hem till Sverige igen. Ofattbart att fem månader redan har passerat.


Barnen poserar glatt (läs tramsigt) i sina nyuppsydda dufflar

2  - 5 maj - Färden fortsätter mot Hanoi

Resan till Hanoi var ett litet äventyr i sig. Att passera gränsen mellan Kina och Vietnam landvägen är inte helt okomplicerat, så vi(Ante och Agnes) kände oss lite uppspelta. Resan påbörjades vid 8-tiden på kvällen då en taxi tog oss till Guilin där vi fick vänta på en "resebyrå" i nästan tre timmar. Därifrån kom vi så småningom på nattbussen till Pingxiang, en gränsstad på den kinesiska sidan. Nattbussarna är inredda med tre rader våningssängar med sex sängar i varje rad. Bussen var inte full, så vår familj kunde fritt disponera de tolv bakersta sängplatserrna. Där låg vi och skumpade fram genom södra Kina, tills vi nådde Pingxiang vid 8 på morgonen. Från Pingxiang åkte vi minibuss fram till gränsstationen. Vid gränsstationen hade de en liten taxiservice på den kinesiska sidan - i stället för att gå de 500 metrarna fram till immigration, fick man åka golfbil.


Efter först en och en halv timmes bilresa till Guilin och därefter närmare tre timmars väntan på en resebyrå mitt i natten var familjen redan lite mör innan resan till Vietnam knappt börjat

 
Nattbussen som tog oss från Guilin till Pingxiang och friendship pass var väl sisådär

 
Att lämna Kina och trava ut i ingemansland för att komma tlll den Vietnamesiska gränsen gick smidigt och snabbt

 
Den Vietnamesiska immegrationskontrollen var en segdragen historia. Men tillslut kunde vi trampa in i Vietnam

Att lämna Kina var inga problem och sedan trampade vi ca 500 meter genom ingenmansland till kontrollen på den vietnamesiska sidan. De två länderna har väldigt olika ekonomiska förutsättningar, och det märks redan på gräns-stationerna. Medan den kinesiska var stor och pampig med mycket planteringar och stolt vajande flaggor, var den vietnamesiska liten och sliten, smutsig och grå. Vi fick spendera en del tid där, det var mycket papper som skulle fyllas i och det skulle stämplas både här och där och stämplarna skulle kontrolleras i ytterligare ett par luckor, men till slut kom vi ut på andra sidan med 15 dagars turistvisum i passet. Där fiskades vi snabbt upp av några listiga typer som sålde på oss en biljett med minibuss till Hanoi, men först skjutsade de in oss i sina flotta bilar till Dong Dang gränsstaden på den vietnamesiska sidan. Minibussen var inte alls lika flott och den åkte inte från Dong Dang, förrän de packat den pinfull med vietnameser och mera packning. Vi förstod väl redan när vi köpte biljetten att vi var lurade och hade betalt för mycket för biljetten, men vi lyckades faktiskt få busschauffören att köra ända fram till vårt hotell, så summa summarum var det nog inte så farligt ändå. Ca 75 SEK per personför fyra timmars bussfärd. När vi äntligen kom fram till vårt hotell i Hanoi var klockan drygt 2 på eftermiddagen och hela familjen var väldigt trött, dammig och skrynklig. Efter diverse uppfräschande verksamhet och en sen lunch, tog vi alla en välbehövlig middagslur.

Vårt hotell, De Syloia Hotel i centrala Hanoi, visade sej vara ett alldeles utmärkt litet hotell, med det där lilla extra när det gällde allting. Vänlig personal, trevligt inredda rum, färsk frukt på rummet varje dag, morgontidningen instucken under dörren, gratis wifi, suverän frukostbuffé och en restaurang som serverade fantastiskt god vietnamesisk mat till hyggliga priser. Och för denna service betalade vi ca 600 SEK per natt.

Nästa dag ägnades åt en guidad rundtur genom ett smällhet Hanoi. Minibussen tog oss till Ho Chi Minh muséet och vi stod snällt och väntade i den långa ringlande kön som passerade igenom mausoléet med Ho Chi Minhs balsamerade kropp. Barnen var säkra på att de var en vaxdocka, men vår guide hävdade bestämt att det var den riktiga Ho Chi Minh. Han åker visst till Ryssland varje år för att piffas upp av en konservator där(tillsammans med Mao och någon annan gammal kommunistgubbe), och när han är bortrest är mausoléet stängt. Varje god Vietnames måste besöka Ho Chi Minh åtminstone en gång under sitt liv. Det kändes skönt att ha det avklarat...

Hela familjen utnanför Ho Chi Minhs Mausoleum

I rundturen ingick också ett besök på Temple of Litterature, Hanois gamla universtitet, som grundades för snart 1000 år sedan. Inte dåligt. Efter lunch var det egentligen meningen att vi skulle besöka Etnologiska muséet, men eftersom utställningen huvudsakligen håller till utomhus och t o m vår guide tyckte att vädret var väldigt varmt, blev det Hanoi Hilton i stället. Ja, alltså det Hanoi Hilton som också heter Hoa Lo Prison. Fängelset byggdes av fransmännen för att straffa oliktänkande(fransmännen var INGA trevliga typer, fick vi lära oss), men användes även för att hålla amerikanska krigsfångar under kriget mot USA(då bland andra senator John McCain satt fängslad där), därav smeknamnet. Det är helt klart att Vietnam har en fascinerande men grym historia och det är inte bara USA:s härjningar som plågat landet. Otroligt att landet alls står på fötter. Det var inte så lätt att besvara alla barnens frågor.

 
Vietnams första universitet, Temple of Litterature, är nästan 1000 år gammalt

 
Centralfängelset / Hoa Lo Prison / Hanoi Hilton var fascinerande för både vuxna och barn

Hanoi är en otroligt stökig stad, inte minst med avseende på trafiksituationen. Miljoner moppar överallt, som kör som galningar och i bästa fall stannar för rödljus. Att korsa gator till fots är direkt livsfarligt och Agnes fick räkna in barnen hela tiden, för att försäkra sej om att hon fortfarande hade tre stycken. Men vi tyckte ändå om Hanoi och allra bäst var nog att vandra runt i the Old Quarters och känna pulsen på gatulivet och kommersen. I Old Quarters där gatorna är indelade och har namn efter vilken vara de säljer. En gata för frotté, en gata för verktyg, en för skor, en för porslin osv. Ganska charmigt faktiskt.

     
Gatuliv i de gamla kvarteren i Hanoi...


    
... mer av samma slag

29 april - 2 maj Yangshuo

Flygresan mellan Xi'an och Guilin gick bra och väl framme i Guilin väntade en taxi som körde oss till hotellet i Yangshuo. När vi kom fram till hotellet var klockan 10 på kvällen, så vi gick och la oss direkt. På morgonen när vi satt och åt frukost började vi försöka orientera oss. Det här är femte gången Ante är i Yangshuo och andra för Agnes, men det var 17 år sedan vi var här senast. Då var Yangshuo en liten by med i princip två gator. Yangshuo ligger fortfarande vid Li River och omges av sockertoppsberg, som är så typiska för kinesiska landskapsmålningar. När vi satt vid vår frukost, kunde vi konstatera att vi anade en del sockertoppar, men vi befann oss inte på någon av de två gator som fanns förra gången och i vi hade ingen aning om i vilken riktning vi skulle gå för att komma till floden.

Yangshuo by night är numera en livlig hitstoria

Det har hänt en hel del med Yangshuo på 17 år, kan man konstatera. Det har blivit otroligt mycket mer av allting och hela byn är ett jättelikt turistjippo. Och det är jättemycket turister i Yangshuo, men 95% av dem är numera kineser. Det är inte många backpackers som hittar hit längre. Sedan tar hela Kina semester dagarna kring den 1:a maj, som är årets stora begivenhet - Labour holiday. Då är det inte bara första maj som gäller, utan man är ledig minst tre dagar. Och på kvällen den 1:a maj var Yangshuo fullständigt överfullt av folk. Faktiskt rätt olidligt. Vi var tacksamma att vårt hotell låg på en mer stillsam sidogata.

Därmed har vi gjort klart att man åker inte till Yangshuo för att uppleva Yangshuo längre. Men landskapet runtomkring kan man fortfarande njuta av och det gjorde vi verkligen. En dag hyrde vi cyklar och cyklade genom risfälten utefter Yulongfloden. På Moonhill åt vi matsäck och hittade igen diverse namninskrifter som börjar ha dryga 20 år på nacken.

     
Om man lyckas lyckas leta sig bort från massorna...

      
...är det dock fortfarande lika härligt att cykla omkring i Yangshuos omgivningar

Vi gjorde också ett par turer på Li-floden, både upp och nedströms. Man åker på bambuflottar med små soffor på och har man tur förstår man lite av vad den kinesiska guiden berättar. Den tur då vi åkte nedströms var särskilt givande, trots att det nog egentligen inte var meningen. Någonstans nedanför Yangshuo är man förmodligen tvungen att betala någon sorts tull för dem som färdas på floden. Vi blev nämligen tvungna att kliva av där och sedan irrade vi tillsammans med guiden igenom en liten by vid flodstranden, för att sedan kliva på flotten igen som mötte oss på andra sidan byn. Guiden hade aldrig gjort den här promenaden tidigare, för hon hittade inte, så vi fick gå ganska länge och ta oss en god titt på den där lilla byn. Vi kom inte rätt förrän flera bybor hjälpte till och följde oss på vägen. Det var som att kliva rakt in i medeltiden. Enkla stenhus med stampade jordgolv, byggda huller om buller med stigar emellan. Höns och ankor gick och sprätte var som helst och en buffel stod och betade bredvid tvätten som hängde på tork. Bönderna gick och grävde för hand i sina odlingar med kinahattarna på huvudet och bar tunga vattenhinkar med ok. Det enda som skiljer en sån här liten by från en medeltida sådan är de trassliga eltrådarna som driver deras TV-apparater och en och annan glödlampa.

   
I väntan på uppstigning

 
Väl uppe var utsikten helt magisk


Säkert nere igen

Den allra bästa upplevelsen under dagarna i Yangshuo, var ändå vår tur med luftballong! Det var första gången i luftballong för hela familjen och är det någon gång man ska göra det, så är det i detta fantastiska landskap. Det var helt enkelt magiskt.

24 - 28 april Xi'an

Tågresan till Xi'an gick bra och vi kom fram tidigt på morgonen. Vid 10-snåret på förmiddagen hade vi hunnit checka in på hotellet OCH äta frukost och begav oss ut för att upptäcka staden. För 2000 år sedan och under många hundratals år var Xi'an Kinas huvudstad, så här finns hur mycket gammal historia som helst. Massor av pagoder, uråldriga gravar och murar och så den världsberömda terracotta-armén förstås. Innerstan, som omgärdas av den medeltida stadsmuren, är ganska behändig att ta sej an till fots och vi började med att vandra runt i den muslimska kvarteren som låg alldeles i närheten av vårt hotell. Det är Kina och islam i en underbar förening. Vackra hus med både arabiska och kinesiska tecken, smala vindlande gränder, osannolika matserveringar, folklivet är fantastiskt, alla dofter och ljud... Här är man verkligen långt från Sverige.

Det lagades fantastiska maträtter i de gamla muslimska kvarteren i Xian

Den gamla stadsmuren är numera renoverad, så att man kan gå upp och gå runt den. Hela sträckan är ca 15 km. Men då ska man betänka att under Xi'ans storhetstid för dryga tusen år sedan, omgärdade den dåvarande stadsmuren en yta som var sju gånger större än idag. Vi klev upp på muren vid den västra porten. Här startade sidenvägen på den tiden det begav sej. Sedan vandrade vi till söderport och där kunde man hyra cyklar och cykla runt. Vi cyklade runt muren i eftermiddagssolens sken.

Cykelturen på stadsmuren som omger Xian var en höjdare för oss alla

Andra dagen i Xi'an var planerad som en mellandag, då vi mest ägnade oss åt skolarbete på hotellrummet. Högst upp i hotellet hade de en träningslokal med pingisbord, som barnen självklart trivdes väldigt bra i. Flera "raster" under dagen tillbringades i träningslokalen. Och det sista de gjorde innan läggdags var också att spela lite pingis där. Och det var då det hände. När den sista matchen var avslutad, skulle Arvid bara leka lite med träningscykeln. På något vis slant han, givetvis efter att ha fått upp väldigt hög fart, och pedalerna fortsatte snurra runt. Den ena pedalen slog upp ett stort sår i hans högra ben. Det största och otäckaste sår någon av oss någonsin sett(fast vi har väl egentligen inte sett så mycket). Vi insåg genast att vi måste till ett sjukhus.

Det var nu det visade sej vilken fantastisk personal som arbetade på hotellet, Xian City Hotel. Managern, vice managern, receptionsmanagern och vice receptionsmanagern följde alla med Ante och Arvid till sjukhuset på natten och stannade hela tiden de var kvar där. Sjukhusets standard lämnade väl en del i övrigt att önska, men det hette "No 1 Hospital in Xi'an" och skulle vara stans bästa. Arvid fick i alla fall den bästa vård de kunde uppbringa där. Han fick bedövningspruta, syddes med sex stygn, fick stelkrampsspruta och antibiotikadropp. En sjuksköterska var väldigt duktig på engelska och blev ett fantastiskt stöd för både Arvid och Ante. Medan de var på sjukhuset var det ingen av Agnes, Oskar eller Elsa som kunde eller ville somna hemma på hotellet, och när de slutligen kom tillbaka vid 2-tiden på natten, var glädjen och lättnaden mycket stor.

På väg till återbesök på sjukhuset....


...för att få dropp med antibiotika

Vi var tillbaka till sjukhuset, som låg bara fem minuters promenadväg från hotellet, de tre nästföljande dagarna, för omläggning av såret och för att få mera antibiotikadropp. Varje gång var en av cheferna från hotellet med oss hela tiden under sjukhusbesöket. Vi fick också låna en rullstol av hotellet, som vi fick disponera som vi ville. Alla på hotellet var fantastiska omtänksamma och fina med Arvid och hela familjen och samma sak gällde sjukvårdspersonalen. Sjukhusräkningen sattes upp på rummet och när vi checkade ut fick vi betala motsvarande 650 SEK för hela kalaset.

Andra dagen efter olyckan kände vi oss så pass starka, att vi åkte och tittade på Terracotta-armén. Arvid fick vi rulla runt i rullstolen förstås, men det gick bra. Hotellet hade ordnat med bil och egen guide som dessutom studerat kulturhistoria, så han hade mycket att berätta för oss. Det var också oerhört fascinerande att se de långa tysta raderna av soldater, varav ingen är den andra lik. Och historien om hur det hela byggdes och kejsaren som lät bygga armén, som skyddar hans grav är nästan otrolig. Det tog 700 000 personer 38 år att färdigställa det hela.

Teracotta-armén är imponerande men det finns en enorm outnyttjade potential för sjäva utsällningen

Dagen efter var det dags att flyga vidare till Yangshuo. Det var nästan lite vemodigt att ta farväl av den snälla personalen på hotellet. På väg till flyget stannade vi till ett par timmar på en annan av alla de otaliga gravplatser som finns runt Xi'an, den som tillhörde kejsare Jingdi och hans fru och upptäcktes så sent som 1998. Den här gravplatsen innehåller också terracottafigurer(närmare 20 000), men är på många sätt betydligt mer fascinerande än terracotta-armén. Dels är muséet otroligt mycket bättre gjort än terracottaarméns. Här har man dels lagt glasskivor ovanför utgrävningarna, dels får man gå ner i utgrävningarna och titta in på föremålen. Dels är föremålen man hittat mer varierade och spännande. Den här utgrävningen innehåller inte bara en massa soldater som vaktar en grav, utan här representerar varje grop ett departement(eller vad man nu ska kalla det) vid den kejserliga regeringen för den tiden. Mycket fascinerande och mycket väl värt ett besök för den som styr kosan mot Xi'an.

 
Kejsare Jindi´s grav med 20 000 teracotta figurer(djur, tjänare, konkubiner, slavar, mm)  som avspeglade vardagslivet för Kejsaren var helt fantastisk.

18 - 23 april - Beijing

Tågresan till Peking var en upplevelse i sej och gav en god försmak av vad som komma skulle. Vi klev på tåget i Hong Kong vid 15-tiden den 17:e och 24 timmar senare kl 15:30 den 28:e klev vi av tåget på ett kaotiskt Beijing West Train Station. Det första vi gjorde var att köpa nya tågbiljetter från Beijing till Xian, som är vårt nästa resmål. Det är svårt att få tag på tågbiljetter i Kina därför är det en tumregel att alltid boka tågresan ifrån en stad så fort man anlänt. En annan tumregel är att ingenting är lätt i Kina...

På väg in på tåget från Hong Kong till Beijing

Tågfrukost betående av nudlar och grönt te funkar de´ me´


Vy från restaurangvagnen tidigt på morgonen gav en liten försmak


Agnes och barnen väntar utanför tågstationen medan Ante köper biljetter till Xian

Att ta sig till hotellet från tågstationen var ett riktigt äventyr på grund av att det är få, väldigt få, kineser i Beijing som kan någon engelska överhuvudtaget förutom Hello och Bye Bye(och taxichaufförerna kan inte ens det). Efter tre timmars taxiåkande, kartläsande, gående, många goda råd från hjälpsamma och nyfikna kineser och ett ständigt gestikulerande, kunde vi tillslut checka in på hotellet Days Inn Forbidden city som bokstavligen ligger vägg i vägg med Förbjudna staden och Himelska fridens torg. Med andra ord ett helt ustökt läge.

Det absolut bästa sättet att ta sig fram i Beijing är att cykla så redan andra dagen hyrde vi cyklar som vi hade under hela vår vistelse. Att bara trampa omkring planlöst bland de återstående hutongerna och uppleva stadslivet är bland det bästa man kan göra trots den tilltagande trafiken. Favoritkvarteren med de gamla hutongerna söder om Himmelska fridens torg är tyvärr helt jämnade med marken och där pågår nu febril återuppbyggnad inför OS av hutonginspirerade turiststråk. Sorgligt!

Få se nu var låg den där hutongen igen...

 
Bakom dörrarna i hutongerna gömmer sig det kinesiska vardagslivet

  
Gamla vackra dörrar i hutong som håller på att rivas...


Överallt rivs hutonger för att lämna plats för det nya Beijing...

Vi  bokade en bil med chaufför och engelsk guide som skulle ta oss till Kinesiska muren dagen därpå. Vi lyckades få ett mycket bra pris, kanske lite för bra skulle det visa sig.

När vi vaknade upp öste regnet ner så vi strök besöket på muren och beslöt att ta en närmare titt på OS-byn och Sommarpalatset istället. Bilen som hämtade oss var en mycket väl inrökt sedan från tidigt 80-tal av kinesiskt ursprung. Endast två av dörrarna gick att öppna och guidens engelskafärdigheter överträffades med lätthet av Arvid och Oskar. Vi lät oss dock inte nedslås av den äckligt rökiga bilen eller den totala avsaknaden av guidning utan hade några härliga timmar i Sommarpalatset där till och med solen tittade fram.

I OS-byn byggs ett hotell för deltagarna som ser ut som OS-facklan

   
Sommarpalatset är verkligen trevligt i vårskrud


När solen tittade fram hyrde vi en trampbåt och begav oss ut på Kunmingsjön i Sommarpalatset. Elsa styrde båten med säker hand tuggandes på en baozi, medan Arvid och Oskar trampade idogt.

 
Det har blivit en vana för barnen att ställa upp på bilder med främmande kineser flera gånger per dag. "Man känner sig som värsta rockstjärnan", som Oskar sa.

Den 21:a åkte vi med minibuss till Kinesiska muren. Vädret kunde inte vara bättre och och resan dit gick snabbt och smidigt. Vi valde att åka till ett ställe som heter Mutiányu som ligger 90 km norr om Beijing. Det nästan sagobetonade vyerna med kinesiska muren ringlades över bergen omgiven av fruktträd i blom fick oss att tappa andan. Ännu en gång sa barnen att detta var de bästa vi gjort på vår resa. :-)

       
Vi hade en helt underbar dag på muren som avslutades med att barnen provade att klättra på den

En sak man bara inte får missa när man är i Beijing är Förbjudna staden. Det kan dock lätt bli lite för mycket av det goda med alla tempel och all historia, speciellt för barn. (Även Ante själv tyckte att det blev för mycket av det goda när han som artonåring besökte förbjudna staden för första gången.) Eftersom barnen tröttnade ganska fort och Agnes och Ante varit där ett antal gånger tidigare forcerades hela Förbjudna staden på knappa två timmar.

 
Agnes och barnen utanför Förbjudna staden och Himmelska fridens torg

       
Förbjudna staden är stor, pampig och detaljrik

Förutom alla sevärdheter och all historia i Kina och Beijing är maten något som vi längtat mycket efter. Redan på tåget från Hong Kong fick vi god kinesisk mat à la Cantonese. När vi sedan i Beijing hittade några hak som serverade underbart goda dumplings och ett antal andra med kryddstark mat från Sichuan-provinsen var lyckan total. Arvid, Oskar och Elsa förundras fortfarande över hur fånigt lyckliga mamma och pappa är när det hittat ställen med riktigt god mat...


Tomma tallrikar efter en middag med blandade dumplings


Sichuanmat är kryddstark och variationsrik

 
Självklart slank det ner en Pekinganka i Beijing 

   
Någon som vill ha grillade skorpioner?

12 - 17 april - Hong Kong

Vi anlände till Hong Kong vid lunchtid och checkade in på vårt hotell. Vi bor på Minden Hotel som ligger på Kowloon(fastlandssidan av Hong Kong) och ett stenkast från Nathan Road och Chunking Mansions(den erfarne Hong Kong-resenären förstår nu att läget är fenomenalt). Det roliga är att hotellet dessutom bara ligger ett stenkast från Mariners club där vi gifte oss i S:t Peters church för nästan exakt tre år sedan. Självklart var vi förbi och inspekterade att kyrkan var sej lik och att alla kände igen sej.

Tillbaka i S:t Peters church där vi gifte oss på påskafton 2005

Hong Kong är en sån där stad som man upplever genom att ge sej ut på gatorna och ströva runt och bara låta gatlivet komma till en. Hela familjen är väldigt förtjusta i Hong Kong, kanske den stad i världen som vi tycker allra bäst om. Och hela familjen orkar gå hur långt som helst när vi är här, så det är det vi har gjort mest - gått omkring och upplevt. Redan första kvällen var vi nere vid vattnet och tittade på världens största permanenta ljusshow, monterad på skyskraporna på Hong Kong-ön. Och vi hann vandra gatorna upp till Temple Street Night market, där killarna dealade till sej några billiga spel till sin Nintendo DS.

Hong Kong-öns välkända profil

OS-figurerna möter man överallt och nere vid vattnet har de gjort en stor installation med representanter för olika sporter. Barnen poserar med pingis-figuren.

Kowloon by night - nästan bländande

Bland det första vi var tvungna att göra när vi kom till HK var att söka visum till Kina. Det tar några dagar att få visumet, så på söndagen var vi på en resebyrå och fixade alla papper och tog passbilder. Resan till Tibet får vi ge upp, för det är förnärvarande omöjligt för utlänningar att få tillstånd att resa dit.  Det blir alltså inget höghöjdståg till Lhasa denna gång...

Kärt bestyr för en gammal backpacker

På söndagarna har de Kung Fu-corner i Kowloon Park. Det lät ju ganska spännande, så vi gick dit. Det var inte så mycket kamp som barnen kanske önskade sej, mera finstämt. Det roligaste var nästan att titta på publiken som var en härlig skara små kines-gubbar, som verkligen uppskattade föreställningen.

Ingen Jackie Chan direkt...

Och publiken hängde med på varenda "move".

En vanlig söndag eftermiddag i Mong Kok, dit vi tog tunnelbanan för lite shopping.

Shopping kräver energi och det här kommer att bli gott.

Underbart frasiga pannkakor med färsk frukt eller chokladfyllning.

Självklart har vi åkt färjan över till Hong Kong-ön några gånger. De gamla Star Ferry-båtarna ser precis ut som de alltid har gjort. Däremot känner man inte alls igen sej när man kommer av på Hong Kong-ön, för där bygger de om och fyller ut en stor del av den centrala strandlinjen. Väl iland på ön, är det mesta sej likt. En salig blandning av det ultramoderna och det urgamla. Skyskrapor, snofsiga butiker och dyra restauranger samsas om ytan med små kinesiska hak, tempel och marknader som säljer allt möjligt du inte ens vill veta vad det är.

Star Ferry är precis sej lik.

På väg till Hong Kong-ön.

Familjen Ekelöw på promenad.

Trång gränd på HK-ön fylld med marknadsstånd

Vad får det lov att vara?

Vi besökte Man Mo-templet på HK-ön, som ligger inklämt mellan höga byggnader. Hela templet är fyllt av rökelse och det är nästan svårt att andas därinne. Men det var så mystiskt och fascinerande att vi ändå stannade en god stund. Och vi bidrog till röken genom att tända stickor och tänka på alla de därhemma.

Det finns små tempel inklämda bland de stora byggnaderna lite varstans i Hong Kong.

I hela taket på Man Mo-templet hänger rökelse-spiraler och pyr.

Oskar tänder rökelse

En kväll tog vi spårvagnen upp till Victoria Peak och njöt av utsikten. Vi såg solen gå ner bakom bergen och hur stadens alla ljus tändes vartefter nedanför oss.

Solnedgång från Victoria Peak.

Utsikt över staden vid solnedgången.

Samma utsikt något senare...

Och ytterligare lite senare...

En dag tog vi tunnelbanan hela vägen till Lantau Island och Hong Kong Disneyland. Det blev en härlig dag fylld med sockervadd, karuseller och fyrverkerier helt i Disneys anda.

T-banan till Disneyland hade specialdesignade vagnar.

Välkomna till Disneyland

Efter fem härliga dagar i Hong Kong är det så dags att ta tåget till Peking. Det allra sista vi gjorde innan vi lämnade stan var att gå på postkontoret och skicka en låda med prylar hem till Sverige.

På postkontoret

7 - 11 april Koh Samui

På måndag morgon lämnade vi Koh Lanta efter sju veckor på ön. Vi tog farväl av Farmor, Farfar och Anna, som skulle resa hem till Sverige senare samma dag och hoppade in i minibussen som tog oss fram till färjepiren vid Don Sak i närheten av Suratthani. Därifrån åkte vi båt till Koh Samui. Väl framme möttes vi av våra thailändska vänner sedan 1987, Nid och Prang samt Nids dotter Nat och Prangs son Joe (Tyvärr var inte Oht, Nids man på Samui den här gången utan på affärsresa i norr). Det blev ett glatt återseende. Senast vi sågs var 2005, när vi var i Thailand på vår "bröllopsresa".  Vi åkte direkt till Lamai Beach och Thai House On The Beach, där vi bor och där en härlig välkomstmiddag redan väntade i restaurangen på stranden.

 
Vi hälsades välkomna med en härlig middag på stranden

Det var när middagen var avslutad och vi skulle ta med oss bagaget in på hotellrummet som vi upptäckte DET  - vår lilla ryggsäck var borta. Den innehöll alla pass och flygbiljetter, barnens kameror, ett och annat DS-spel och diverse smått och gott. Efter att ha letat igenom bilarna tredubbla gånger insåg vi att den inte fanns någonstans. Vi åkte tillbaka till färjeterminalen och började titta oss runt i mörkret. Då inträffar det ofattbara; i en buske precis där vi packat in bagaget i bilarna, står plötsligt ryggsäcken som om inget hade hänt. Oöppnad och med allt innehåll kvar. En chans på miljonen ungefär. Det bör ha passerat flera hundra turister och åtskilliga taxichaufförer där, för det anlände minst två färjor efter vår. Lättnaden var enorm och vi har tackat de högre makterna många gånger sedan dess.

Prang var bara på snabbvisit på Koh Samui och redan andra dagen var hon tvungen att flyga tillbaka till Bangkok igen. Men först ordnade hon så att hennes son tog med pojkarna på Go-Kart, vilket uppskattades mycket.

Nid och hennes två döttrat Nat och Am visste inte hur väl de ville oss och donade och fixade så att vi skulle trivas hos dem. De har dels en resebyrå, dels har de ett litet bungalowställe med ca 15 bungalows(Cottage@Samui) ganska långt söderut på Lamai. Där är det Nids kusin Chaoy som lagar maten, vilket hon är väldigt duktig på. Ingen lagar så goda räkkakor som Chaoy, för att inte tala om hennes kyckling med cashewnötter som är den godaste vi ätit under hela Thailandsvistelsen(och vi har hunnit provat ett antal olika...). Vi gick dit och åt flera gånger.

"Cottage@Samui" är det bungalowställe Nid  & Oht driver för tillfället 


I detta enkla kök trollar Chaoy fram helt makalöst god thaimat


Barnen älskar Chaoy och hon skämmer alltid bort dem. Här har hon stickat dem varsin mössa

Barnen tyckte mycket om att bara hänga i resebyrån och spela på datorerna där. Nid bor med sina döttrar i en lägenhet bredvid resebyrån. Tillsammans med dem bor numera även deras adoptivson Jojo. Jojo är en 6-årig pojke som är barn till någon släkting till Nid som inte har möjlighet att ta hand om honom. Han och barnen hade mycket kul i hop under eftermiddagarna och kvällarna när han kommit hem från skolan.

Oskar hjälper Jojo med spel på datorn


Elsa och Oskar i speltagen

På onsdagen hade de bokat in oss på en snorklingsutflykt till Koh Nang Yuan, en ö, eller snarare tre öar förbundna med sandbankar som ligger alldeles i närheten av Koh Tao. Det var helt fantastiskt vackert där. Nästan overkligt vackert. Disney hade inte kunnat göra det bättre. Vi stannade hela dagen på ön för att utforska den, bada och snorkla direkt från stranden.

Barnen tar en paus i snorklingen och läskar sig i Nangyuan beach bar

  
Nangyuan är sagolikt vackert


"Strandpromenaden" längst med Koh Nangyuan

En eftermiddag tog Am med Agnes och barnen på elefanttrekking. Elefanterna vandrade i regnskogen omkring Namuang waterfall. Det är en härlig och fridfull upplevelse att rida på de där mäktiga djuren, som är så smidiga trots att de ser så stora och klumpiga ut. Barnen uppskattade nog matningen mest. Man fick köpa bananklasar att mata elefanterna med, men bananerna var så omogna att det bara var en av elefanterna som åt dem. Till slut tröttnade även den på gröna bananer och övergick till att äta palmmärgen den hade framför fötterna i stället. Då var barnen inte sämre än att de övergick till att mata den med palmmärgsbitar. Det krävdes väldig övertalning innan jag och Am fick dem därifrån.

 
Elefanttrekking med tillhörande matning

På torsdagkvällen tog Nid oss med på den bästa utflykten vi någonsin varit på i Thailand. Nattfiske på longtail-båt. Vi åkte ut strax efter solnedgången och tuffade ut på havet medan mörket la sej och stjärnorna tändes på himlen. Det var en fantastisk känsla att ligga på det stora däcket i fören och titta upp på stjärnhimlen. När vi lagt ankar fick alla varsitt spö som agnades med bitar av squid eller räka och sedan pilkade man. Det var ca 20 meter djupt där vi fiskade, så det blev till att veva när man fick napp.


Longtailbåtarna som användes vid nattfisket

Ante och Elsa i fiskartagen


Arvid med liten men god fisk

Vi fick några fiskar, inte så jättemånga och inte så jättestora heller, men det var väldigt festligt att äta dem nygrillade i båten med den medhavda dipsåsen gjord på lime, vitlök och chili.

Något som barnen gillade mycket var när det kom stim med squid och simmade förbi båten. De lockades dit av de vita lamporna som hängde ut från båten. När stimmen kom nära slog fiskaren på de röda lamporna i stället och sedan gällde det att vara kvick med håven. Nygrillad squid var dessutom helt otroligt gott.

Oskar och Elsa fiskar squid

 
Oskar och en av de lokala fiskarna tillreder vår fångst

Framåt nattkröken blev en del fiskare lite sömniga och när båten tuffade hemåt igen vid 2-3-tiden på natten låg alla(utom skepparen) på fördäck och sov. 

Sista dagen på Samui har vi lånat Nids bil och åkt runt lite grann för att se om vi känner igen oss. Vi åkte till Chaeng mon, vår gamla favoritstrand som ligger på det nordöstra hörnet av ön. Den var helt sönderbyggd och fylld med stora resort och parasoller i stället för bungalows och palmer. Vi blev så deppiga att vi inte ens orkade gå i och bada. Big Buddha såg om möjligt ännu guldigare ut än vanligt och området med försäljare runt om kring honom breder ut sej i allt vidare cirklar. Överlag är Koh Samui helt överetablerat och förstört av turistnäringen - tyvärr. Men vi återkommer förmodligen igen för att återse våra vänner där.


Big Buddha har fått en och annan ansiktslyftning genom åren


Våra barn, Nid och hennes döttrar Amm & Nat 

Imorgon blir vi hämtade av taxin klockan 6 på morgonen och vid 8 går flyget till Hong Kong.

31 mars - 6 april - sista veckan på Lanta

Det finns ett talesätt som säger att Koh Lanta slukar tid och människor. Med det menar man dels att trots att resorten är fulla, så känns det aldrig särskilt fullt på stranden och dels att tiden går så vansinnigt fort när man är där. Och det sista kan vi verkligen skriva under på. Vi vet inte hur det gick till, men plötsligt är tiden på Lanta slut.

Denna sista skolvecka gick Oskar i 3-4:an, samma klass som sin kompis Joel och Arvid fortsatte i 5-6:an. Elsa tillbringade sina dagar med Ma, Pa, Farmor, Farfar och Anna. Vi njöt tillsammans med Lanta Villa som bas för verksamheten.

Farmor och farfar trivs :-)

Ante får massage på beachen

I början av veckan blåste kraftiga pålandsvindar med härligt höga vågor så eftermiddagarna ägnades åt bodysurfning i vågorna.

Bad, bad & åter bad... med lyckliga killar (Oskar & Joel)

Det var dock i denna vecka som den tragiska olyckan inträffade då en svensk flicka dog efter att ha blivit bränd av en stor manet. Flickan bodde på samma resort som oss och alla berördes väldigt illa av denna händelse och efter det badades väldigt sparsamt i havet.
 

Sista skoldagen gick pojkarna iväg med mycket blandade känslor.  Ingen av dem vill lämna kompisarna och skolan på Lanta. Arvid fick medalj och diplom av sin fantastiska fröken Mia som också gjorde sin allra sista dag på skolan. Vid samlingen efteråt sjöng de andra barnen på skolan "Bye bye blues" för Arvid, Oskar och Mia, som var de som slutade denna vecka.

Osar och Arvid på väg till sin sista skoldag


Arvid och Max får medalj


Oskar och Arvid samt Mia (Arvids fröken) avtackas med en bye bye blues

Helgen ägnades åt att försöka rensa ut och organisera all vår packning. Plötsligt ska allt få plats i ryggsäckarna igen och det är otroligt vad man samlar på sej. Somligt skickade vi hem med Farmor och Farfar och Anna, som betalat för extrakilon redan i förväg. Vi tackar för den omtanken.

Den sista kvällen skickade barnen iväg en vänskaps-lykta på stranden tillsammans med de fina kompisarna Max och Joel. Den gled sakta och vackert ut över vattnet. Det känns vemodigt att lämna Koh Lanta, men samtidigt spännande att dra vidare mot nya äventyr. I morgon åker vi till Koh Samui...

  
Elsa, Arvid, Oskar, Joel och Max skickar upp en  kinesisk vänskapslykta

24 - 30 mars - femte skolveckan i Thailand

På måndag anslöt faster Anna till gänget på Lanta och glädjen var naturligtvis väldigt stor. Hon flyttade in i vår bungalow och barnen gjorde snabbt upp ett rättvist schema över hur de skulle turas om att sova med henne.

Anna introducerades snabbt i livet på Lanta och tisdag morgon bar det av till stranden för att titta på Oskar och Elsa som hade gymnastiklektion. Som vanligt avslutades gympan med bad i havet.

Bad efter gymnastiken

Anna hade inga större problem med hänga med i de semesterrutiner vi inarbetat tillsammans med farmor och farfar. Men på torsdagen bröt vi rutinen och gav oss i väg på äventyr. När barnen gått iväg till skolan, packade vi tuk-tuken full och tuffade söderut längs Lantas västkust. Så småningom kom vi till Kan Tiang beach, som ligger så långt söderut man kan komma innan vägen övergår i mycket svårframkomlig "dirt road". Den stranden är mycket glest befolkad, vädret var lagom soligt och vågorna mycket blygsamma så hela gänget vågade sej på ett dopp i havet. Härliga timmar i solen, som vi aldrig glömmer.

Bensinstation en bit ner på Koh Lanta


Agnes, Farfar, Anna & Farmor på Kan Tiang Beach


Bildbevis på badande farmor & farfar

På fredagen gick Oskar och Elsa sin sista dag i 1-3:an på Lilla Svenska skolan. Oskar fortsätter nästa vecka i 3-4:an, men för Elsa var det den allra sista dagen. Det var också sista arbetsdagen för deras fantastiska fröken Torgerd Adolphsson. Sista veckan var de bara fyra barn i klassen och det var en stolt "fyrklöver" som tackade för sej på avslutningsdagen. Efteråt gick vi hem till huset och festade på farmors kanelbullar som hon tagit med från Sverige.

Stolta elever med en härlig lärare

 
Gott  & mysigt avslutningsfika i vår villa

På fredagkvällen sammanstrålade Ante och Agnes med gemensamma kollegan Per Forssberg med familj och vänner som bor två veckor på Chada på Koh Lanta.  Vi njöt av ännu en fantastisk solnedgång från en av barerna på stranden och gick sedan och åt middag tillsammans. Nygrillad fisk med lime, vitlök och chili...


Per, Agnes, Eva, Kicki, Pelle och Johan avnjuter goda drinkar i väntan på....


... ytterligare en vacker solnedgång på Klong Dao Beach

Som grädde på moset fick vi sova i farmor och farfars bungalow, medan de sov med barnen och Anna hemma hos oss. Dagen efter vaknade vi båda ganska tidigt(ålderssymptom?), så vi var tillbaka i vår bungalow redan vid 9-tiden och åt en härlig helgfrukost med de andra.


Frukost hemmavid

På lördagkvällen hade pojkarna fire show på stranden tillsammans med kompisar från Lilla Svenska skolan. De gjorde tricks med "pojs", brinnande jonglerings-bollar som sitter i änden på en kedja. Lyckligtvis(?) avbröts föreställningen av ett av de värsta regn- och åskovädren vi varit med om. En riktig "tropical thunder storm". Så barnen kom hem utan några större brännskador.

Eldshow med Arvid, Oskar & diverse klasskompisar som avbröts...


... av ett fantastiskt regnoväder som vi tyvärr inte har några bra bilder på

På söndag morgon lämnade vi villa A6, där vi bott i fem härliga veckor och flyttade två gator bort, till villa C7 där vi ska bo den sista veckan på Lanta. Huset är i grunden likadant som A6, men planlösningen är en helt annan och tomten är betydligt större. Vi får ett sovrum till, förlorar visserligen poolen, men får mycket mera ljus och luft.

17 - 23 mars - fjärde skolveckan i Thailand

Nu är det klart att Arvid och Oskar får gå en sjätte vecka i Lilla Svenska Skolan. Elsa nöjer sej med fem veckor och det visade sej att hon ändå inte fick plats. Boendet har också ordnat sej. Den 30 mars flyttar vi in i villa C7 i samma område som vi bor i nu. Den är större än den vi har nu, men eftersom vi då betalar lågsäsongspris, blir hyran ca hälften av vad vi betalar idag. Inte dumt.

Annars har denna vecka präglats av farmor och farfars ankomst till Koh Lanta. Ett tag såg det lite oroligt ut och vi undrade om de alls skulle kunna göra den långa resan till Thailand, men sedan det blev klart att de skulle komma har det längtats alldeles väldigt. På måndag eftermiddag tillverkades teckningar som skulle hälsa farmor och farfar välkomna när de kom och framåt kvällen var barnen så spattiga att de inte kunde sitta still. När farmor och farfar äntligen kom blev de överfallna av tre glada barn som nästan slet ut dem ur minivanen.


Barnens teckningar på farmor och farfars bungalowdörr


Lite trötta men glada resenärer tillsammans med barnen


Margit och SOE bor i en bungalow på Lanta Villa, den resort där vi bodde när vi var här för tre år sedan. Det tar inte mycket mer än fem minuter att promenera hem till oss därifrån, så det är lätt att ta sej emellan våra ställen. Vi har snabbt kommit in i en härlig rutin, där farmor och farfar äter frukost på Lanta Villa och sedan lägger sej i solstolarna i skuggan under palmerna. Där ansluter vi och sedan går dagen i en enda lång räcka av solande och badande i hav och pool, diverse korsordslösning, läsning, lite strandtennis och kanske någon promenad på stranden.

Läxarbete under palmerna på Lanta Villa under överinseende av farmor

Härlig middag i Lanta Villas restaurang

Barnens påsklov sträcker sej från skärtorsdag t o m annandag påsk, så därför har vi fått extra mycket tid allihop tillsammans och det har varit mysigt. Hela familjen har varit ivrig att visa farmor och farfar alla fina ställen, goda restauranger, billiga affärer, bästa kompisar osv, så ibland har de nog haft fullt sjå med all "input".

Under veckan har Ante hunnit med att spela de sista tennismatcherna mot Bengt Eriksson. De har haft tuffa duster på tennisplanen, men det har inte varit Ante mot Bengt utan Timrå mot Björklöven. Tyvärr har det gått lite sämre för Timrå på tennisplanen än vad det gjort i rinken, så Björklöven fick ta med sej vandringspokalen hem till Stockholm.

  
"Björklöven Bengt" tog hem det prestigefyllda vandringspriset i Koh Lanta Open

På lördagen var det 22 mars, vilket betyder Arvids födelsedag. Han fyllde 12 år, omöjligt att förstå för hans föräldrar. Han uppvaktades med födelsedagssång och paket på sängkanten. På kvällen intogs födelsdagsmiddagen på Mr Pizza i Saladan.


Födelsedagen började med uppvaktning på sängen...


Och avslutatdes med favoritmaten pizza i Saladan

10 - 16 mars - tredje skolveckan i Thailand

Barnen stortrivs fortfarande i skolan, så pass att Arvid deklarerat att han gärna kan betala själv för att få gå en vecka till. Ante har börjat dra i trådarna både när det gäller boende och fortsatt skolgång. Huset vi bor i har vi hyrt fram till den 30:e mars, så ska barnen gå ytterligare en vecka i skolan, behöver vi hitta ett boende på Koh Lanta första veckan i april.

Annars går livet på Lanta sin gilla gång. När barnen gått till skolan tar Agnes och Ante TukTuken söderut, för att hitta någon lite mer glesbefolkad strand att softa på. Vi läser en hel del, både skönlitteratur och guideböcker och vi solar och badar förstås. Vi avslutar alltid med en god lunch innan vi åker till skolan för att hämta barnen vid 14.00. Väl hemma i huset brukar det inte alltför sällan vara uppåt en åtta barn som plaskar runt i den lilla poolen. På fredagen hade Elsa och hennes kompis Cecilia blivit lovade att få göra chokladbollar hemma hos oss. Ryktet spred sej och de fick några medhjälpare. Både med att laga och äta.

  
Chokladbollsmania i vår bungalow

Men även Ante och Agnes har varit väldigt sociala denna vecka. På onsdagkvällen fick vi besök av Agneta och Bo som vi stötte ihop med i den lilla kombinerade travel agency, internet café och laundry shop, som vi av förklarliga skäl frekventerar en del. De bor också i en av svenskvillorna i vårt område och blev väldigt intresserade när de hörde att vi varit i Nya Zealand. Vi drack lite öl och visade en del bilder från Nya Zealand, fast egentligen pratade vi nog mest om annat. På torsdagkvällen kom Gunilla och Markus förbi tillsammans med barnen Catrin och Cecilia. Catrin har gått i Arvids klass och Cecilia i Oskar och Elsas. De har bott i villan tvärs över gatan och Elsa och Cecilia har lekt mycket tillsammans. Detta är dock sista veckan för dem på Koh Lanta och på tisdag åker familjen hem till Malmö igen. Barnen roade sej med att bada i poolen och titta på film medan föräldrarna pratade och drack öl.

På fredagkvällen var det dags för Antes tenniskompis Bengt med fru Malin och deras flickor Amanda och Cassandra, som gått i Elsas och Oskars klass. Denna gång tog vi en öl före maten och gick sedan ut och åt middag tillsammans på stranden.

På lördag morgon var det tidig revelj, för båten till Krabi gick redan klockan åtta från Saladan. På Krabi flygplats väntade hyrbilen som vi skulle köra över Malaysiska gränsen, en utflykt vi måste göra för att förlänga våra visa. Ansöker man inte i förväg får man 30 dagars turistvisum när man kommer till Thailand och de 30 dagarna har snart gått. Omöjligt att förstå.

På väg med båten till Krabi

Resan gick till Hat Yai och gränsstationen vid Pedang Besar. Från Koh Lanta åker de flesta till Satun, som är närmre, men vi tänkte hinna med att se något annat än Andman-kusten, när vi ändå var på väg.

Det blev en hel del bilåkning(barnen var väl inte alltid helt nöjda), men man får också se mycket på det viset och det är spännande. Thailändarna lever ju inte riktigt sina liv på samma sätt som vi, så tittar man ut genom bilfönstret har man aldrig tråkigt. 
 

Själva gränsöverskridningen var en lustig historia. När vi väl hittat det "hus" som var själva gränskontrollen, gick det smärtfritt att lämna Thailand. Sedan åkte vi någon kilometer genom ingenmansland innan det stod "Välkommen till Malaysia" och vi kom fram till deras gränskontroll. Här var det inte riktigt någon som visade intresse för oss utan de vinkade bara förbi oss. Vi frågade några om vi inte behövde stämpel att vi kommit in i landet men de sa bara att vi skulle åka vidare. Sen svängde vi runt i den första rondellen och vände tillbaka till den Malaysiska gränskontrollen för att lämna landet igen. Men eftersom vi inte hade någon stämpel att vi kommit in, kunde de inte stämpla ut oss. Vad göra? Ingen fara, kvinnan i luckan skrattade och förklarade att det var bara att åka varvet en gång till och få en inresestämpel, sedan skulle hon stämpla ut oss. Vi kände oss som Papphammar, men på andra varvet fick vi ordning på stämplarna och så småningom var vi tillbaka i Thailand igen med 30 nya dagar i passet.

 
Hej & hejdå Malaysia på 5 minuter

I Hat Yai sov vi i en lyxig lägenhet nästan högst upp i Novotel Hotel, mitt i stan. Nere på gatorna pågick en intensiv kommers med allt det vanliga av kläder, väskor, tingel-tangel och grannlåt och så matstånd, överallt matstånd. Den stora skillnaden här var att vi inte såg en enda västerlänning, vilket självklart gjorde allting något mer exotiskt.

Utsikt över Hat Yai från vårt hotellrum

På hemvägen hann vi med att stanna till vid en wat(thailändskt budhisttempel) och titta på en Reclining Buddha. Eftersom man huvudsakligen är muslimer på Koh Lanta, finns där ingen wat och inga buddhas vilket känns lite konstigt när man befinner sej i Thailand. Middagen intogs i Trang som visade sej ha helt annan stil på sina TukTuks.


Vilande Buddha i Hat Yai


Läckra TukTuks i Trang

3 - 9 mars - andra skolveckan i Thailand

Andra veckan och det känns som att vi har kommit in i rutinerna. Frukosten intas på terassen utanför huset vid 8-tiden på morgnarna och kvart i 9 går barnen i väg själva till skolan. När skolan slutar vi 14.00 är någon av föräldrarna alltid där, inte minst för att få koll på allt socialt umgänge som ska ske under eftermiddagarna. Barnen har många kompisar och det är mycket som ska hinnas med. Vår pyttelilla pool har också visat sej vara ett dragplåster, så det är inte alltför sällan som det är fullt med barn hemma hos oss på eftermiddagarna. Elsa har blivit kompis med Cecilia som bor mittemot oss på samma gata och Arvid och Oskar har blivit väldigt bra kompisar med Max och Joel, ett annat brödrapar på skolan som kommer från Varberg.

Storsamling i skolans "aula"

Uppvisning i eldpojs av klasskamraterna Max & Joel

När barnen gått i väg till skolan, gäller det för Ante och Agnes att verkligen vara på hugget och sätta igång direkt, om de ska hinna med att slöa något innan det är dags att hämta barnen från skolan igen. Vi har slöat en del på Klong Dao Beach, den strand vi bor på. Efter att ha varit på Dreamy Spa, vilket vi har gjort ytterligare ett par gånger, brukar vi slöa lite nere på Long Beach.  Den är inte lika långgrund som Klong Dao, men full av små korallbitar, som får pyssel-Agnes att gå igång.

Klong Dao Beach

"Torget" på Klong Dao

Vy över Long Beach

På onsdagen hyrde vi en moped och åkte söderut för att utforska möjligheterna till slöande på stränderna längre söderut. Alla stränder ligger på Koh Lantas västkust, det är väl därför man brukar kalla den "solnedgångarnas ö". Vi åkte vägen söderut och passerade flera små "städer",  moskéer, stränder med restauranger och bungalows och ett och annat hotell av lyxigare modell. När vägen övergick i "dirt road" blev den bitvis nästan oframkomlig, trots att vi åkte på en moped. Men det var värt besväret, för när vi nästan var färdiga att ge upp, kom vi fram till Bamboo Bay, den strand som ligger allra längst söderut, innan man kommer fram till nationalparken, på öns sydspets. På Bamboo var det nästan inga människor alls, sanden var vit och havet vackert turkosblått. På den norra änden ligger ett litet resort med en restaurang. Vi beställde varsin lemonshake och en bananpannkaka i restaurangen, lutade oss mot varsin trekantig kudde, tittade ut över horisonten och njöt av friden. Kvalitetsslöande!

På fredagen åkte Oskar och Elsa med skolan till Bu Bu Island, en liten ö som ligger öster om Koh Lanta. Dit åkte man med Long Tail Boat som avgick från mangrove-träsket på östsidan. I mangroveträsket bodde apor som barnen fick mata från båtarna. Följdaktligen kom Oskar och Elsa hem med ca 700 bilder på apor, men inte en enda bild från Bu Bu Island.

Efter skolans slut på fredagen hämtade vi barnen med den Tuk Tuk som Ante har hyrt, för att vi ska ha lite mer rörelsefrihet. Det går nästan alltid lätt att hitta en Tuk Tuk-taxi och man betalar inte så mycket för att åka med dem heller, men det är ändå stor skillnad att disponera en helt egen. Vi åkte på familjeutflykt och tittade på några av stränderna söderöver. Inget av barnen hade hittills varit på någon annan strand än vår(Klong Dao), så det var kul för dem att se att det fanns många fler. Middagen intogs på en liten restaurang som "hängde ut" över ett stup vid sidan av vägen. Mycket enkel inredning, men god mat och en urtjusig solnedgång. Vad mer kan man begära.

Arvid i vår tuk tuk

Klong Nihn beach



Elsa i restaurang på Long Beach


Oskar på jakt efter småkryp (som vanligt)


Middag med tillhörande solnedgång

Helgen ägnades åt stillsamt slöande i kretsen av familjen. Barnen har umgåtts lite lagom med kompisarna runtomkring och det har badats ganska friskt. Söndagen var vansinnigt varm och det börjar nog märkas att vi går mot den varmaste tiden på året här nere.

26 februari - 2 mars - första skolveckan i Thailand

Det var lite pirrigt för hela familjen inför den första skoldagen, men det var helt onödigt, för alla var väldigt nöjda när dagen var slut. Alla barnen hade hittat kompisar i sina klasser och skolarbetet hade kommit igång bra. Just skolarbetet var det väl egentligen ingen som oroade sej för, det har vi ju klarat bra hittills.

Ante på väg att hämta hem barnen från skolan

Alla har haft gymnastik på stranden(gymnastiken avslutas alltid med bad i havet) och maten har alltid varit god i matbespisningen - kyckling med cashewnötter var nog favoriten. Både Arvid och Oskar har spelat en hel del pingis på rasterna, så det blev till att shoppa egna pingisracketar. Två racketar och sex bollar till det facila priset av 300 baht (= 60 SEK) och pingisbord finns på flera resort i närheten - billigt nöje. Oskar och Elsas klass har varit på utflykt på ön och tittat på vad människor lever av här, förutom turistindustrin förstås. De fick se hur man odlar cashewnötter, bananer, ananas och jackfruit. De var också på en räkfarm och fick se hur man gjorde currypasta. De hade i läxa att dela med sej av sin nya kunskap till de där hemma och tillsammans med alla bilder de tagit blev det en bra lektion för oss föräldrar.  
 

I tisdags fick vi ta en tur in till "Health Center" i Saladan, efter att Ante fångat sej själv på kroken. Han och Bengt hade vandrat i väg till norra delen av stranden, där det är lite rev, för att flugfiska. Efter inte allt för många kast satte sej flugan ganska djupt ner i höger överarm. Någon större brådska att ta bort flugan fanns inte men efter lite påtryckningar åkte Ante & Agnes in till Ban Saladan. Flugan väckte både intresse och munterhet på sjukstugan och det var många små sjuksystrar som fick vägarna förbi för att ta sej en titt på patienten. Efter en del onödigt skärande, kom Ante därifrån med ett jättebandage på armen, nogranna instruktioner om hur det skulle läggas om samt en rejäl dos antibiotika. Efter bara ett par dagar ser man att det läker så fint och jättebandaget har bytts ut mot ett litet plåster.

      
Ante & Bengt flugfiskar och får till slut en riktigt stor fisk på kroken :-)

I onsdags fick de göra "pojs" efter skolan. Pojs är en slags jongleringsbollar som sitter fast på en kedja. På kvällarna brukar de ha eldshower med pojs på stranden. Det var lite trixigt att göra pojs, så de behövde föräldrar som hjälpte till och då fick pyssel-Agnes en chans att rycka in.  Handledare för tillställningen var Pas, en thailändare (som dock ser ut som en indian) som tillverkar och säljer pojs och också är en hejare på eldshower. Han brukar hjälpa till på skolan med den fritidsinriktade verksamheten och som lite allt i allo. Alla barn och vuxna(inte minst Pas) var både duktiga och tålmodiga. Ett tag kändes det som att det bara var lim överallt och att det aldrig skulle bli några pojs, men när vi var klara gick alla hem med var sina jättefina pojs.


Elsa tränar med Pojs på stranden

I torsdags tog Ante och Agnes en Tuk-Tuk till Dreamy Spa som ligger på Long Beach(närmaste strand söderut). På Dreamy Spa togs man emot av en vänlig och artig thailändska, som bjöd oss jasminte att dricka och visade oss menyerna, med alla olika spa-behandlingar man kunde välja. Ante valde en sportmassage och Agnes en mer traditionell thaimassage med olja. Vi visades ut i trädgården på baksidan, där det fanns flera små "rum" avskärmade med draperier. Allting är vackert inrett, med mycket växtlighet, vackra färger på textilier och stillsam musik.Vi fick ett "dubbelrum" med två massagebänkar och anmodades att ta av alla kläder. Lita blyga kände vi oss allt, men gjorde ändå som de sa och la oss beredda på bänkarna med sarongerna över oss. Två små thailändskor jobbade sedan hårt under en hel timme med massage från knopp till tå. Agnes som aldrig gjort något liknande förut var alldeles överväldigad. Det var nästan en andlig upplevelse. Och man behövde inte känna sig blyg.

Efter massage är det alltid lika skönt att slappa på stranden

På fredagskvällen samlade vi ihop lite vänner och bekanta som vi hittat på stranden runt vår bardisk för en fredagsöl. Förutom familjen Nilsson hade Ante hittat en golfkompis, Stefan Svalstedt med fru och två barn samt en gammal Uppsalakompis - Åke Nordlander med fru och ett barn (fast ett till på väg...). Förutom öl och läsk åts det enorma mängder chips - det smakar gott med salt i värmen.

Barhäng i vår bungalow

I lördags morse åkte Nilssons hem. Det kändes tråkigt att skiljas åt - inte minst för dem... Men barnen har redan fått kompisar i skolan och Elsa sov t o m över hos sin nya kompis Smilla på lördagen. Då passade resten av familjen på att åka in till Saladan och äta pizza, eftersom det inte precis är en av Elsas favoriträtter.

22-25 februari - äntligen Thailand

Krabi i väntan på transfer till Koh Lanta 

Bilfärjan till Koh Lanta

Strandlek med familjen Nilsson på Klong Dao beach

Den 24:e åkte vi på utflykt tillsammans med Nilssons till Koh Rok, en ö i närheten av Koh Lanta. Där snorklade vi och badade på den bländvita stranden. Här såg vi minst lika mycket fisk(om inte mer) som vid Barriärrevet, men inte lika vackra koraller. En höjdpunkt var också den varan som låg och slappade i skuggan bakom ett hus.


Koh Rok var en trevlig bekantskap


Lunch på Koh Rok med familjen Nilsson


Varan på Koh Rok


Holger och Elsa är slutkörda efter en dag på Koh Rok

Barnen Ekelöw och barnen Nilsson kollar video i vår bungalow

20 - 21 februari Perth

På vägen till Perth stannade vi till i Busselton för en bensträckare på stadens 2 km långa pir.

Piren i Busselton är den längsta pir som någon av oss varit på

Resten av resan mellan Margaret River och Perth ägnades åt att försöka ringa runt och fixa ett boende i Perth. Efter att ha fått nobben på sisådär 20 ställen ringde vi turistinformation som iskallt meddelade att det pågick någon form av miners and gems convention(gruv och sten-konferens?!) i Perth och att alla ställen var fullbokade.
 

Vi svängde av motorvägen och körde till Cottesloe Beach, som ligger vid havet precis i höjd med Perth, för hela familjen var vi det här laget väldigt badsugen. Efter lite dörrknackande på två hotell vid stranden, lyckades vi ändå få husrum. Första natten bodde vi i en stor härlig lägenhet med uteplats mot beachen och andra natten på det klassiska Cottesloe Beach Hotel som är ett gammalt badhotell.

Agnes och Arvid på Cottesloe Bech


Familjen i väntan på solnedgången på Cottesloe Beach


Barnen i solnedgången

Perh med omnejd var en trevlig bekantskap. Trots sina 1,9 miljoner invånare kändes det som en liten stad med en härlig atmosfär och ett skönt klimat. Man brukar säga att "Perth har det klimat som Kalifornien tror att de har".

  
Perth var en trevlig "stor liten stad"

På General Post Office hämtade vi ut ett stort paket med våra jackor som vi glömde hos Nisse och Julie i Sydney(Tack så mycket!) och ett litet paket med de Nintendo DS-spel som blev kvar under en säng på ett hotellrum i Port Macquarie på östkusten. Glada miner. Dessutom hämtade vi ut Arvids engelskabok som blev kvar i skolan hemma i Sverige. Ett mycket kärt återseende (!?!).

Två helt underbara solnedgångar fick vi uppleva. Det är något visst med västkusten och att se solen gå ner i havet.