Reseblogg för fam Ekelöw

2  - 5 maj - Färden fortsätter mot Hanoi

Resan till Hanoi var ett litet äventyr i sig. Att passera gränsen mellan Kina och Vietnam landvägen är inte helt okomplicerat, så vi(Ante och Agnes) kände oss lite uppspelta. Resan påbörjades vid 8-tiden på kvällen då en taxi tog oss till Guilin där vi fick vänta på en "resebyrå" i nästan tre timmar. Därifrån kom vi så småningom på nattbussen till Pingxiang, en gränsstad på den kinesiska sidan. Nattbussarna är inredda med tre rader våningssängar med sex sängar i varje rad. Bussen var inte full, så vår familj kunde fritt disponera de tolv bakersta sängplatserrna. Där låg vi och skumpade fram genom södra Kina, tills vi nådde Pingxiang vid 8 på morgonen. Från Pingxiang åkte vi minibuss fram till gränsstationen. Vid gränsstationen hade de en liten taxiservice på den kinesiska sidan - i stället för att gå de 500 metrarna fram till immigration, fick man åka golfbil.


Efter först en och en halv timmes bilresa till Guilin och därefter närmare tre timmars väntan på en resebyrå mitt i natten var familjen redan lite mör innan resan till Vietnam knappt börjat

 
Nattbussen som tog oss från Guilin till Pingxiang och friendship pass var väl sisådär

 
Att lämna Kina och trava ut i ingemansland för att komma tlll den Vietnamesiska gränsen gick smidigt och snabbt

 
Den Vietnamesiska immegrationskontrollen var en segdragen historia. Men tillslut kunde vi trampa in i Vietnam

Att lämna Kina var inga problem och sedan trampade vi ca 500 meter genom ingenmansland till kontrollen på den vietnamesiska sidan. De två länderna har väldigt olika ekonomiska förutsättningar, och det märks redan på gräns-stationerna. Medan den kinesiska var stor och pampig med mycket planteringar och stolt vajande flaggor, var den vietnamesiska liten och sliten, smutsig och grå. Vi fick spendera en del tid där, det var mycket papper som skulle fyllas i och det skulle stämplas både här och där och stämplarna skulle kontrolleras i ytterligare ett par luckor, men till slut kom vi ut på andra sidan med 15 dagars turistvisum i passet. Där fiskades vi snabbt upp av några listiga typer som sålde på oss en biljett med minibuss till Hanoi, men först skjutsade de in oss i sina flotta bilar till Dong Dang gränsstaden på den vietnamesiska sidan. Minibussen var inte alls lika flott och den åkte inte från Dong Dang, förrän de packat den pinfull med vietnameser och mera packning. Vi förstod väl redan när vi köpte biljetten att vi var lurade och hade betalt för mycket för biljetten, men vi lyckades faktiskt få busschauffören att köra ända fram till vårt hotell, så summa summarum var det nog inte så farligt ändå. Ca 75 SEK per personför fyra timmars bussfärd. När vi äntligen kom fram till vårt hotell i Hanoi var klockan drygt 2 på eftermiddagen och hela familjen var väldigt trött, dammig och skrynklig. Efter diverse uppfräschande verksamhet och en sen lunch, tog vi alla en välbehövlig middagslur.

Vårt hotell, De Syloia Hotel i centrala Hanoi, visade sej vara ett alldeles utmärkt litet hotell, med det där lilla extra när det gällde allting. Vänlig personal, trevligt inredda rum, färsk frukt på rummet varje dag, morgontidningen instucken under dörren, gratis wifi, suverän frukostbuffé och en restaurang som serverade fantastiskt god vietnamesisk mat till hyggliga priser. Och för denna service betalade vi ca 600 SEK per natt.

Nästa dag ägnades åt en guidad rundtur genom ett smällhet Hanoi. Minibussen tog oss till Ho Chi Minh muséet och vi stod snällt och väntade i den långa ringlande kön som passerade igenom mausoléet med Ho Chi Minhs balsamerade kropp. Barnen var säkra på att de var en vaxdocka, men vår guide hävdade bestämt att det var den riktiga Ho Chi Minh. Han åker visst till Ryssland varje år för att piffas upp av en konservator där(tillsammans med Mao och någon annan gammal kommunistgubbe), och när han är bortrest är mausoléet stängt. Varje god Vietnames måste besöka Ho Chi Minh åtminstone en gång under sitt liv. Det kändes skönt att ha det avklarat...

Hela familjen utnanför Ho Chi Minhs Mausoleum

I rundturen ingick också ett besök på Temple of Litterature, Hanois gamla universtitet, som grundades för snart 1000 år sedan. Inte dåligt. Efter lunch var det egentligen meningen att vi skulle besöka Etnologiska muséet, men eftersom utställningen huvudsakligen håller till utomhus och t o m vår guide tyckte att vädret var väldigt varmt, blev det Hanoi Hilton i stället. Ja, alltså det Hanoi Hilton som också heter Hoa Lo Prison. Fängelset byggdes av fransmännen för att straffa oliktänkande(fransmännen var INGA trevliga typer, fick vi lära oss), men användes även för att hålla amerikanska krigsfångar under kriget mot USA(då bland andra senator John McCain satt fängslad där), därav smeknamnet. Det är helt klart att Vietnam har en fascinerande men grym historia och det är inte bara USA:s härjningar som plågat landet. Otroligt att landet alls står på fötter. Det var inte så lätt att besvara alla barnens frågor.

 
Vietnams första universitet, Temple of Litterature, är nästan 1000 år gammalt

 
Centralfängelset / Hoa Lo Prison / Hanoi Hilton var fascinerande för både vuxna och barn

Hanoi är en otroligt stökig stad, inte minst med avseende på trafiksituationen. Miljoner moppar överallt, som kör som galningar och i bästa fall stannar för rödljus. Att korsa gator till fots är direkt livsfarligt och Agnes fick räkna in barnen hela tiden, för att försäkra sej om att hon fortfarande hade tre stycken. Men vi tyckte ändå om Hanoi och allra bäst var nog att vandra runt i the Old Quarters och känna pulsen på gatulivet och kommersen. I Old Quarters där gatorna är indelade och har namn efter vilken vara de säljer. En gata för frotté, en gata för verktyg, en för skor, en för porslin osv. Ganska charmigt faktiskt.

     
Gatuliv i de gamla kvarteren i Hanoi...


    
... mer av samma slag