Reseblogg för fam Ekelöw

22 januari - västkusten i regnet

Gårdagens  resande slutade inte förrän vi kom fram till Punakaiki nationalpark. Där finns rauk-liknande klippor som ser ut som travar av pannkakor. Regnet vräkte ner, så vi tog ingen promenad ut till klipporna utan nöjde oss med att steka pannkakor i husbilen i stället. Det blev en riktig fest med färska hallon till.

Regnet vräkte ner även denna dag, men när det verkade lätta en smula, sprang Agnes och barnen iväg för att ta en titt på klipporna, medan Ante satt i ett café med Internet-förbindelse (lååångsam, men ändå) och uppdaterade våra bloggar. Pannkakorna (klipporna alltså) var ganska häftiga inte minst när vågorna vräkte in genom hål i klipporna och vattnet sprutade högt. Men regnet tog i med förnyad kraft, naturligtvis när vi var som allra längst bort på klipporna, så när vi återvände till Ante och värmen i cafét, var alla helt genomblöta. Vi drack varm choklad och torkade en stund innan resan gick vidare söderöver.

Pankaksstenar i regnet

Det regnade faktiskt precis hela dagen. Vi passerade både Franz Joseph och Fox glaciärerna i ihållande regn, med molnen hängande strax ovanför husbilens tak.

Västkusten i regn och dimma

I Fox vågade vi dock lämna husbilen för en kulinarisk upplevelse. På Sydöns västkust har de nämligen en specialitet - Whitebait . Whitebait är en mycket liten, nästan genomskinlig fisk som man mäter i deciliter, inte i vikt, pga dess "lösaktiga" karaktär. På Café Nevé i Fox beställde vi en Whitebait-omelett som förrätt (Vi vet att flera av er som läser bloggen varit på Nya Zealand. Men hur många av er har ätit Whitebait??).

Whitebaite på tallrik

Whitebaite i omelett

Till huvudrätt åt vi lamracks med "kumara mash". Kumara är en sötpotatis som var basmat för maorierna. Alltsammans smakade helt superbt och det är vi inte direkt bortskämda med. De flesta måltiderna äter vi faktiskt i husbilen, för den Nya Zealändska restaurangmaten har inte gjort oss hungriga på mer, åtminstone inte till det pris den betingar. Det är nog den enda riktiga nackdel vi funnit, ja förutom att alla affärer stänger klockan 17.00 förstås.

23 januari - sol i Wanaka

På morgonen rullade husbilen in i Wanaka, en mycket pittoresk liten stad som ligger vid stranden av Lake Wanaka med höga berg i bakgrunden. Solen sken igen och husbilen parkerade nere vid stranden där vi intog vår frukost. Strandpromenaden lämpade sej bra för både löprundor och härliga promenader och vi njöt av utsikten.

Frukost vid Lake Wanaka (Det är Agnes hand)

Jympalektion vid sjön

Över floden Kawarau ligger den hängbro där man startade den första platsen för kommersiella bungyjump (hur länge maorierna ägnat sej åt det innan dess, är det väl ingen som vet). Här hoppar man bara 43 meter. Eftersom vi kom strax efter 17.00, var stället helt tyst och tillbommat. Men vi gick ut på den gamla bron och tittade ner i floden som forsade under oss och mamma Agnes bestämde att några bungyjump skulle det inte bli, åtminstone inte på den här resan. Det var ingen som protesterade...

Skulle ni vilja hoppa härifrån barn?

Nooooooop!

På kvällen svängde vi in i Arrowtown, en stad som blomstrade under guldruschen, men som nu är en stilla förstad till Queenstown. I stadskärnan finns många av de gamla husen bevarade och man kan vandra runt och lista sej till vad de en gång användes till. Strax utanför centrum (3 minuters gångväg ungefär ;-) finns resterna av de kinesiska bostadskvarteren kvar. De ligger strax ovanför den lilla å som är Arrow river och som en gång var den mest guldrika floden i hela Nya Zealand. "The Chinese settlement" var nu ett litet utomhusmuséum med fina informationsskyltar som berättade om hur det var en gång. Det var väldigt fascinerande både för vuxna och barn att vandra runt där och föreställa sej vilka liv de levde för dryga 100 år sedan.

Kinesiska guldgrävarbostäder i Arrowtown

24 januari - Queenstown

Lika stillsamt som vi uppfattade Wanaka, lika frustande av aktivitet kändes Queenstown.  Helikoptrar trängs med skärmflygare i luften, jetbåtar forsar fram över vattnet och till och med den gamla ångbåten Earnslaw som tuffar fram och tillbaka över Lake Wakatipu i maklig takt känns lätt stressande.  Tidigare har vi blivit varnade för att det skulle vara så mycket turister och så mycket trafik i Nya Zealand, eftersom vi är där precis under högsäsongen. Men vi har inte sett så mycket av det, förrän vi kom till Queenstown...

Queenstown ligger oerhört vackert vid Lake Wakatipu, men höga snötäckta berg omkring. Vi åkte gondolen upp på berget, en hisnande färd på otäck höjd över marken, men med en utsikt man inte vill vara utan. Däruppe var det faktiskt ganska lugnt och stillsamt på utsiktsplattformen. Förmodligen var alla lika förstummade över utsikten som vi (och alla höll krampaktigt i ledstängerna, för höjderna däruppe är som sagt svindlande). Vi såg två stycken som hoppade bungyjump från en plattform strax nedanför oss. 101 meter. Agnes blev helt yr i huvudet och vågade inte släppa ledstången en lång stund efteråt.

Utsikten över Queenstown


Ångbåten Earnslaw på Lake Wakatipu

När hon lugnat sej något fick hon en cykelhjälm på huvudet och placerades i en liten otäck öppen sittlift, för att fraktas ytterligare något 100-tal meter upp på berget. I gondol-biljetten ingick nämligen en tur med "the Luge". The Luge är ungefär som en pulka på hjul som man kan styra och bromsa (!). Sen åker man nerför på en snirklande betongbana (denna var 800 meter lång), något bolstrad med gummi på de värsta ställena. Det var faktiskt riktigt roligt, så några i familjen blev t o m tvungna att åka en gång till.

   
Luge var toppen tyckte barnen. Här kommer killarna i full fart...

Väl nere på marknivå igen tittade vi lite i några av alla boutiqerna i centrum, men viktigast av allt beställde vi biljetterna till morgondagens båttur på Milford Sound.

Dagen slutade i sorg och bedrövelse, när Antes spötopp försvann i Oreti River. Skulle detta betyda slutet för fiskandet på vår resa?

25 januari - Milford Sound

Gårdagens kvällskörning slutade strax utanför Te Anau, det sista "riktiga" samhället innan Milford Sound, den mest besökta av de Nya Zealändska fjordarna. I Te Anau skulle det finnas en sport- och vildmarksaffär som sålde fiskutrustning, som öppnade 9.00 på morgnarna. Kvart i nio rullade vi in i Te Anau och efter att ha köpt en morgonkaffe, sprang Ante i väg till sportaffären, för att vara tillbaka några minuter senare med ett stort leende på läpparna och ett nytt resespö i handen :-)

Färden gick nu mot Milford Sound. Frukosten intogs vid stranden av Eglington River, med utsikt som bådade gott inför kvällen, då det nya resespöt skulle få visa vad det gick för. På vägen åkte vi igenom Homer-tunneln, en 1200 meter lång tunnel rakt genom berget, som de började arbeta på redan 1929, men som inte färdigställdes förrän 1953. Utanför mynningen finns fortfarande resterna av arbetsbostäderna kvar som ett minne av dem som slet där. Vintertid är klimatet mycket krävande här och lavinfaran är stor.

Agnes informerar barnen om djurlivet i "Homer Pass". Kolla in Arvids intesse :-)

Framme i Milford Sound klev vi på båten som skulle ta oss på en tur ut genom fjorden till Tasmanska havet. Vi tog plats på fördäck. Solen gassade och regnjackorna, som Agnes tjatade om att alla måste ta med sej (det regnar i genomsnitt 8-10 meter per år här) kändes väldigt överflödiga. Så fort båten började röra sig ut på fjorden, friskade vinden i och då var det inte fel med en jacka ändå (men kängorna var helt onödiga).

Ante, barnen och vår båt

Det var verkligen en strålande dag och båten gled stilla över vattnet, helt nära bergssidorna, som stupar rakt ner 1500 meter. Vi passerade vattenfall och sälar och ett hisnande vackert landskap. Väl ute på havet satte båten segel, men det var mest för känslan, för motorerna stängdes aldrig av. Kapten Cook seglade förbi utanför Milford Sound två gånger, utan att upptäcka fjorden, för den dols av en bergskam som går ut i havet just vid mynningen.  Men vår skeppare hittade in igen och efter 2½ timme var vi tillbaka i hamn igen. Hela familjen var nöjd med båtturen och ingen hann bli riktigt uttråkad...

Så här såg Kapten Cook Milford Sound från Tasmanska havet

160 meter vattenfall i Milford Sound

Middagen intogs vid Eglington River. Ante ursäktade sej ganska snabbt och klev i väg med sitt nya spö. Sedan fiskades det tills det blev mörkt medan barnen jobbade med skolarbete, vilket inkluderade gymnastiklektion med handstående på schemat. Detta är barnens nya "grej" och de är verkligen ihärdiga.

När Ante kom tillbaka berättade han detaljerat om ett antal monster till browntrouts som han sett, bedömmningsvis mellan 4-5 kilo. Dessa var dock helt ointresserade av de flugor som presenterades. Fyra mindre rainbowtrouts blev istället kvällens resultat. (Nästan alla rivers/creeks i Nya Zealand har kristallklart vatten och flugfiskas genom "sight and stalk", d v s man letar upp fisken och följer efter den och presenterar flugan)

Elington River med bergsmassiv i bakgrunden. Fantastisk att fiska i

26 -27 januari - Curio Bay

Efter en förmiddag präglad av mera skolarbete och handstående fortsatte färden söderut. Ett sista stopp för bunkring i Invercargill (vi lämnar igen husbilen den 28:e så vi måste hinna äta upp allt vi köpt på oss innan dess) och sedan styrde vi kosan mot Porpoise och Curio Bay, längst ner på sydön. Här parkerades husbilen på Curio Bay camping ground, en enklare campingplats där man helt enkelt hittade sej en tom gräsyta, helt inringad av flax (ett bredbladigt storvuxet gräs).

På kvällen gick vi ner till "the Petrified Forest" (en fossilskog från jura-perioden) på västra sidan av campingplatsen, där världens mest ovanliga pingvin häckar. Vi satt i solnedgångens sken och tittade på små Yellowed-eyed-peguins som skuttade runt på stenarna.

Vad kollar killarna på?


Jovisst är Yellowed-eyed-peguins

Under dagen badade barnen på den härliga sandstranden. I vattnet simmar minsann en av de mest ovanliga delfiner - Hectors dolphins - som är bosatta just i denna vik - Porpoise Bay. Delfinerna var ganska nyfikna och simmade så nära som en halvmeter ifrån barnen. Är man inte trött på naturupplevelser kan man alltid lägga sej på stranden och sola bredvid ett sjölejon...

Oskar har hittat en kompis (sjölejon) på stranden


Och i vattnet simmade Hector Delfiner