Reseblogg för fam Ekelöw

16 januari - Rotorua

Denna morgon hade vi satt klockan för att komma iväg vid 08.00. Strax efter 10.00 rullade vi in i Rotorua och intog vår frukost på Fat Dog Café, ett ställe som rekommenderades varmt i vår guide-bok. Vi blev inte besvikna.

Rotorua är en stad framförallt känd för sina heta källor, gyttjebad och geysrar. Sulfat-lukten ligger tung över staden och smeknamnet Fartopolis (vi översatte det snabbt till Pruttköping) passar bra. På senare år har Rotorua utvecklats till att bli huvudstaden för extrema uteaktiviteter av typen bungyjump, jetbåtar och zorbing. Det var här man kom på zorbing. Så därför måste det provas!?  http://www.zorb.com/

Mamma Agnes måste erkänna att hon inte alls var tänd på idén från början. Men efter att ha tittat på när det stora genomskinliga bollarna rullade nerför en inte alltför brant slänt och bara sett glada människor komma ut ur dem, gav hon pojkarna sin välsignelse. Efter att ha försäkrat oss om att de förstått alla instruktioner, vinkade Ante, Agnes och Elsa glatt när pojkarna skjutsades upp till toppen i en minivan. Sen tittade vi på när de rullade nerför slänten och glada och lyckliga gled ur sina bollar. De hade gärna åkt en gång till, men det fick räcka med en tur.

                      
Elsa kollar in zorbing         Två glada "zorbare"

Efter detta var det dags för ett besök i stadens mest berömda reservat med heta källor - Te Whakarewarewa. Det visade sig vara ett fantastiskt friluftsmuséum, där man kunde se sprutande geysrar, bubblande lerpölar och heta källor. Man bjöds på majskolvar som kokades i en het källa - mums. Men inte nog med det, muséet hade en fin interaktiv utställning om Maorernas historia. Där fanns en rekonstruktion av en maori-by och man bjöds in i ett "meeting house" för att vara med om en maori-konsert. Konserten var en spännande upplevelse, inte minst mottagningsceremonin, där deras "hövding" välkomnade turistgruppens hövding (chief Jacko, en israel som applåderade när vår vackert klädda värdinna kom och tog emot oss) enligt maori-tradition med diverse sånger, deklamerande och nästryckande.

     
Maoridans               Geysrar

På kvällen körde Ante väg 5 mot Napier och stannade på en parkeringsficka i närheten av Mohaka river mitt emellan Taupo och Napier, för nästa dag skulle det äntligen bli lite fiske av.

17 januari - Äntligen fiske

Dagen började lite trevande med att Ante testade att väta flugorna på några ställen, medan resten av familjen sov klart. Efter att alla fått i sej frukost åkte vi på chans till ytterligare ett ställe som fanns på den fiskekarta Ante fått med fiskekortet. Och vi fann Edens lustgård...

Floden, som inte är större än en svensk å, bredde här ut sej och blev till en liten lättillgänglig badplats. Det strömmade dock på ganska bra, så Elsa fick hålla sej nära strandkanten. På andra sidan floden rann ett vattenfall genom grönskan. Följde man floden något hundratal meter nerströms kom man till blommande ängar. Alltsammans var inringat av gröna branta kullar. Solen sken och fåglarna tutade i varje snår.

Barnen badar

Ante tog spöt och klev i väg medan resten av familjen badade i det klara vattnet. Och så förflöt dagen. På eftermiddagen tog sej hela familjen igenom det strömmande vattnet och gick in i djungeln, för att följa det vatten som rann ner i ån från vattenfallet. Vi hittade dammen vid foten av fallet och pojkarna tog sej ett dopp. Överjordiskt vackert.

Ante fiskar

Tillbaka efter djungeläventyret mötte vi en annan fiskare som Ante hade en lång pratstund med. Han förklarade att det varit värmebölja i flera veckor och ingen nederbörd, därav det låga vattenståndet. Enlgt honom var det i princip lönlöst att fiska men han gav ändock Ante några goda råd samt två flugor (nymfer) som kanske skulle funka.

Vid skymmningen provade Ante lyckan igen. Efter att ha kämpat med två stora regnbågsöringar i vardera 10 minuter och tillika två tafsbrott (3,7 kg tafs) sa Ante att han aldrig varit med om så stridbar fisk någonsin. Nu blir det till att köpa grövre tafs.

Efter middagen nattkörde vi hela vägen ner till Wellington.

18-19 januari Wellington

Efter en lång sovmorgon (nattkörning tog ut sin rätt) körde vi in till Wellington för att känna lite på staden. Vi parkerade bilen nere vid vattnet och promenerade runt.  Vi fick alla ett väldigt positivt intryck av staden. Här bor bara ca 175 000 personer och staden är liten i storlek, men känns ändå som en metropol. Den ligger vackert vid havet och husen klättrar på kullarna runt omkring. Vi tog deras historiska "cable car"(kabinbana/spårvagn), som dock används av de bofasta även idag, upp på en av kullarna. Där åt vi lunch, med utsikt över staden.

  
Wellington cabelcar  Lunch with a view

På kvällen hittade barnen en ny favoritplats, Waitangi Park, som ligger vid vattnet, bredvid museét Te Papa. Nya Zealändarna är verkligen bra på lekplatser och de passar alla åldrar. Här fanns både klätterställningar, rutschbanor och höga gungor samt basketkorgar, klätterväggar och skateboardpark.


Barnen klättrar

Vår andra dag i Wellington var huvudattraktionen muséet Te Papa. I en byggnad som är intressant bara den (inte minst den lilla utställningen i källarplanet som visar hur den är säkrad mot jordbävningar på någon sorts gungande plattor), finns utställningar om allt som hör Nya Zealand till. Både historiskt och i nutid. Natur, konst, historia och kultur. Man skulle kunna gå runt där i flera dagar och ändå inte ha tryckt på alla knappar, sett alla montrar och filmvisningar eller läst alla informationsskyltar. Efter tre timmar var vi tvungna att lämna stället, alldeles vingliga av upplevelser och information.

20 januari - mot sydön

Antes 42-årsdag började med att vi tog färjan som går mellan Nord- och Sydön mot Picton. Det var en härlig resa i strålande solsken. Sista timmen glider man in mot Picton genom en fjord kallad Queen Elisabeth Sound. Havet glittrade i turkos i alla vikar och vi åt glass uppe på soldäck. Tyvärr går det inte att göra dessa vyer rättvisa med bilder.

Efter en god lunch på gröna musslor och "todays fish" i Picton, begav vi oss av mot Pelorus Bridge vid Pelorus River - födelsedagsbarnet skulle få väta flugorna igen och hade fått tips om just denna flod. Resan började med att vi åkte Queen Charlotte Drive mellan Picton och Havelock. Detta skulle vara en "truly scenic" sträcka på 30 km. En sträcka som tog 3 timmar med en timmes paus för bad. Men det var väldigt vackert.

  
Var finns det bra fiskevatten?

Pelorus bridge kanske?

Väl framme vid Pelorus river skumpade vi ut på några smala vägar för att leta efter fiskemöjliga sträckor. Det visade sig dock att Pelarus var alldeles för uttorkad för tillfället, så det blev inget fiske.

Vi sov över natt på den lilla campingen vid bron. Det hade varit ett reservat ända sedan 1912 och skogen runt floden klassades som urskog. Där fanns flera kortare vandringsleder runt omkring i djungeln. Vi valde att gå en superkort vända på en halvtimme. Cikadorna gnisslade öronbedövande och grönskan på sidan av stigen såg helt ogenomtränglig ut.  Tillbaka i husbilen grillade vi kött och drack en prisbelönt Pinot Noir, producerad i närområdet. En god födelsedagsmiddag. (Tack för alla gratulationer från er där hemma!!)

21 januari

Bilen tuffar nu västerut. Vi slingrar oss längs med SH6:an genom ett böljande landskap med höga berg och floder som glittrar längst ner i dalgångarna. Strax utanför Nelson blir vi tvungna att stanna till vid Höglund Art Glass. Visade sej vara en glashytta à la Kosta Boda som drivs av ett svenskt par sedan 25 år tillbaka. Typiskt svenskt konstglas i en vacker och stilfull butik. T o m damerna som jobbade i butiken såg svenska ut, men det var de inte.

Nya Zealands längsta hängbro

Ett litet stopp vid Buller Gorge och Nya Zealands längsta hängbro (110 meter), som hänger över Buller River.  Den gick vi naturligtvis över och sedan gick vi en liten vandringsled (ca ½ timme) som både tog oss förbi gamla guldgrävarbostäder och arbetsplatser, genom en liten bit regnskog och förbi epicentrum för den stora jordbävning som drabbade området 1929 och som lyfte jordytan 4,5 meter på vissa ställen. Inte dåligt på en halvtimmes promenad.